Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brända skepp. En julberättelse af Richard Melander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vill dem numera intet ondt, intet godt, och fordrar af lifvet
endast, att människorna icke rnä bry sig om mig, då jag icke
bryr mig om dem. Detta har jag rätt att fordra–––––.»
Han hade under sin monolog lossgjort båten, lagt ut
årorna och hunnit ett stycke från bryggan. Efter en stunds
rodd drog han årorna i kors öfver sina knän och satt
orörlig och såg oafvändt mot stugan, som i den svaga
belysningen såg litet fantastisk ut, där hon låg jämförelsevis
högt på skäret bland klippblock och aflöfvade träd. Detta
var då hans hem! Han försökte att likasom på afstand
betrakta sig själf och sin omgifning. Och så kom han åter
in i det gamla upptrampade spåret. Den lyckliga
barna-åldern med solsken utom och inom honom, blommor,
klingande skratt och glada lekar, ungdomen med dess ljufva
svärmeri, och så den tidiga mannaåldern med hans
lidelsefulla men trofasta kärlek, som var så varmt besvarad, ända
tills det iskalla hånande sveket visade honom hvad världen
och människorna egentligen hade för värde — och så
därefter den länga perioden af enslighet med bitter pessimism,
som så småningom svalnat till kall liknöjdhet för allt och
alla — ja, detta hade han nu genomgått hundrade gånger
om, och alltid hade spåret fört honom i krets tillbaka till
utgångspunkten, hans eget jag med stugan och den enda
kärlek, som ännu värmde hans hjärta, kärleken till hafvet
och ensligheten. Men nu hände det honom detsamma som
under liknande betraktelser alltid inträffat: bilden af detta
fria lugn, som han sökt måla för sig själf med så varma
färger, tycktes sakna kraft att hålla sig kvar, den blef som
en kall, färglös fotografi, hvilken icke tålde ljuset utan
förflyktigades; hafvet, som han nyss prisat, blef ett tomrum,
där hans ande famlade efter fäste utan att finna annat än
ordet: enslighet; stugan och klippblocken och träden blefvo
spökbilder, och han erfor en saknad, hvilken han icke förstod
och som därför blef allt pinsammare, han måste bort, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
