Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brända skepp. En julberättelse af Richard Melander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nästan höstljum, och ännu sutto här och där några gröna
och röda blad kvar på de sparsamma löfträden, som
om-gåfvo hans lilla nätta bostad. Det var skymning och hvila
och frid öfver allt, då han gick den slitna stigen ned till
sin båtbrygga. En och annan stjärna satt som ett matt
silfverstänk här och där på det halftöckniga hvalfvet.
Båten låg orörlig med slappa förtöjningar. Han tycktes
fattad han också af den allmänna liflösheten.
Då korn en svag bäfvande ton från en fjärran
kyrkklocka och hade kraft nog att, fastän utmattad, hinna ända
fram till den ensamme. Tonen följdes icke af flera, huru
han än lyssnade. Något tillfälligt luftdrag hade lifvat dess
matta vingslag till ännu en sista ansträngning.
»Det ä’ aftonsång», sade han helt praktiskt och högt
för sig själf, »och snart — ä’ det julafton. Ja, det rör då
egentligen icke mig. Sköna frihet och ensamhet! Tänk, att
jag nu i snart tjugu år fått vara i fred för umgänge med
människor, åtminstone af min klass, sluppit deras intresse
för min person, deras godhet, deras leenden, vänskap,
tjänstvillighet— åh, jag är egentligen en lyckans guldgosse!»
Han vände sig häftigt om och såg utåt fjärden, som
långt borta förlorade sig i en obestämd skymning.
»Dig har jag älskat, du trolska haf! dig har jag drömt
om, dagar och nätter, dig har jag städse sökt! du har fått
hela mitt hjärta, du ensamt har förstått mig så som jag ock
förstått dig. Aldrig ännu har du förskräckt mig, om du än
talat det språk, för hvilket människor pläga bäfva. Din
vildaste vrede är ett intet emot ondskan i det minsta
människohjärta, och ditt ljufva lugn en sådan kväll som denna
öfvergår alla människohjärtans sammanlagda sinnesfrid, ty
du afspeglar rent och utan en fläck himmelns klarhet. Dig
endast tror jag, och därför har. jag här, ensam med dig,
funnit den lycka, som jag aldrig skulle , sökt bland
människorna, om jag då känt dem så som jag nu gör. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
