Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brända skepp. En julberättelse af Richard Melander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad skulle han göra? Hvad hade han skyldighet att göra?
Följa en döds sista önskan? Hennes sista önskan, som en
gång varit hans lifs allt! Blifva en far för detta barn,
uppfostra det, få dagliga och stundliga påminnelser om det
där gamla skedda — utom de påminnelser, som hans minne
af sig själf födde; tvingas genom barnet och sedan genom
den unga flickan till ny och allt tätare beröring med
människorna, som han nu ändtligen sluppit ifrån; kanske en
gång få för sina ögon en ny kärlekshistoria, som skulle än
kraftigare friska upp minnet af hans egen — nej, nej, nej,
och tusen gånger nej! Hellre då fly ännu längre ut bland
skären, fly för denna lilla blåögda, underligt tittande
varelse, som satt där så försagd och nu med oaflåten
spänning sökte bilda sig en föreställning om hvad han kunde
vilja henne, om han skulle slå henne eller kasta henne i
sjön eller kanske äta upp henne, ty hon hade redan hört
talas om att det fanns människor — i synnerhet på små
öar — som åto barn . . .
Nej, han måste ut från dessa blå ögon för att, ensam
med sin gamla omgifning där ute — klipporna, stranden,
skären och först och sist hafvet —• tänka lugnt och
besluta oåterkalleligt.
När han kom fram på bergknallen, där han om
somrarna plägade sitta och betrakta solnedgången och dit han
nu omedvetet styrt sina steg, såg han månen klar och
lysande öfver horisonten. Gripande skönt och fängslande
låg hafvet i allt sitt ensliga, tysta majestät under hans fötter.
I remnorna nere i vattenbrynet plaskade det svagt, och han
hörde toner såsom från afbrutna melodier. Men där ute
var allt drömmande och tyst, och månens guld låg i oändlig
prakt och rikedom utöst öfver en vidd utan begränsning.
Han greps af hänförelse. Aldrig hade han sett hafvet
skönare, aldrig hade han känt sig lyckligare. Det var hans
haf detta, för hans skull hade det iklädt sig denna oför-
Svcnsk Kalender. i8q2. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>