Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brända skepp. En julberättelse af Richard Melander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
likneliga fägring — här måste han lefva, här dö, intet skulle
tränga sig emellan honom och hafvet, nej intet! Hellre
offra allt än svika denna trofasta vän. . . . Sonja skulle
aldrig lida nöd — men ute hos honom finge hon icke
blifva; någon skyldighet att för henne offra sin andra och
sista kärlek i lifvet, kärleken till ensamheten, hade han icke.
Han stannade länge nog där ute på klippan, så länge,
att han kände sin styrka fullt återvunnen. Därpå återvände
han till stugan. Dörren till rummet stod på glänt, såsom
han lämnat den. Kanske hade hon där inne somnat. Han
ville i så fall gå tyst för att icke störa henne. Hon satt
icke längre på stolen, när han trädde in. Tröttheten eller
känslan af ensamhet hade kanske öfverväldigat henne, ty
hon hade sjunkit ned på golfvet med hufvudet stödt mot
soffkanten och de små händerna hopknäppta under pannan.
Orörlig som en bildstod hade han stannat på golfvet och
blott såg och såg på henne. Då gjorde hon en rörelse i
halfslummern, så att ansiktet blef vändt mot honom. Någon
hviskning nådde hans öra. Han smög fram och lutade sig
ned för att lyssna. Det var blott ett litet värnlöst barns
inlärda aftonbön, som med nästan ljudlösa vingslag sväfvade
uppåt, men den starke, beslutsamme mannen, som icke böjts
af det slag, hvilket splittrat och grusat hans ungdoms drömda
lycka, han darrade, som om de varit domsord, dessa
fram-h viskade:
»Gud, som hafver barnen kär,
se till mig, som liten är!»
Natten till julafton började hafvet långsamt röra på sig.
Vinden, som kom i små lätta kårar där utifrån, hade stört
dess slummer. De små krusiga vågorna vaknade först och
började en lustig dans i långa rader in mot skären och
öarna. Men vindkårarna blefvo djärfvare, i samma mån de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
