Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1 & 2 - Widman, O., Om artificiel framställning af sockerarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 ’■ ^
hållandet är nemligen Äet, att de alifatiska ämnena i allmänhet och
särskildt i jämförelse medj de aromatiska och de till alkaloidserien hörande1
besitta en ringa grad af stabilitet, svag derivationsförmåga och föga
karaktäristiska fysiska egenskaper. För ett framgångsrikt studium af många
af dessa föreningar, såsom t. ex. de så ytterst vigtiga kolhydraten,
erfordras därför nödvändigt en högt uppdrifven teknik i reaktioners
utförande och en rik samling af goda arbetsmetoder och generella
syntesmetoder. Detta har vunnits och har blott kunnat vinnas genom
ett-föregående grundligt oqh detaljeradt studium af de aromatiska ämnena.
Tiden synes först nu ändtligen vara mogen för att på allvar taga i tu
med flere hithörande ytterst svårlösta problem och början är redan med
icke ringa framgång gjord. Isynnerhet är en eventuell syntes af
kolhydraten och specielt sockerarterna af det högsta intresse. Det är
anmärkningsvärdt, att det bästa bidrag till lösningen af detta problem är
lemnadt af en forskare, som förut just skurit sina lagrar inom den
aromatiska serien, nemligen Prof. Emil Fischer i Wurzburg. I det
följande skola vi lemna en redogörelse för hans gemensamt med J. Ta/el
utförda undersökningar! öfver detta ämne som ock för några andra
synteser af ämnen, som tillhöra sockerarterna.
Som bekant, äro sockerarterna eller glykoserna mycket obeständiga
mot kemiska reagensef, kristallisera dåligt, och äro därför svåra att
isolera ur blandningar! med andra kroppar. Den första uppgiften blef
därför att upptäcka några derivat, hvilka vore lätta att framställa i rent
tillstånd och ur hvilka! glykoserna kunde regenereras. E. Fischer har
redan för längesedan funnit, att aldehyder och ketoner ytterst lätt ingå
föreningar med den af honom sjelf upptäckta fenylhydrazinen : C6 H5.
NH. NH2. Derivaten, som äro sammansatta enligt den allmänna
formeln:
E2. C-N . NH. C6 H5,
kristallisera i allmänhet särdeles väl, äro svårlösliga i vatten och låta
därför lätt isolera sig \ i rent tillstånd. Då nu glykoserna innehålla
antingen en aldehydgru^pp såsom t. ex. dextros:
CH2 ÖH . CH ÖH . CH ÖH. CH ÖH. CH ÖH. CH O
eller en ketongrupp såsiom t. ex. levulos:
CH2 ÖH. CH ÖH . CH ÖH . CH ÖH. CO . CH2 ÖH
så var att vänta, att jjust fenylhydrazinderivaten skulle lemna goda
tjenster i nämda hänseende. E. Fischer fann, att glykoserna vid
behandling med fenylhycfrazin i köld gifva normalt (se ofvan)
sammansatta, färglösa föreningar men vid upphettning på vattenbad hälst med
en vattenlösning af ättiksyrad fenylhydrazin gula, äfven i hett vatten
mycket svårlösliga, i eter och benzol olösliga föreningar, som
kristallisera väl och besitta karaktäristiska smältpunkter. Dessa senare kroppar
kallas osazoner. De bildas enligt reaktionsformeln:
C6H1206 + 2CéS5.N2H3^C18H22N404 + 2H20 + 2H
d. v. s. så, att den alkoholgrupp, som är närmast förenad med
CHO-eller CO-gruppen förlorår 2 väteatomer (i öfverskott närvarande
fenylhydrazin upptager dessa och sönderfaller i anilin och amoniak) och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
