Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3 och 4 - Cleve, P. T., Berättelse öfver de senare årens forskningar inom den oorganiska kemien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
Af /^-serien hafva syresalter erhållits, såsom nitrat och sulfat. Genom
addition af klor till ^kloriden erhölls Cl2 Pt (S et2 Cl)2. i
Motsvarande met|ylföreningar äro framstälda af Enebuske (Om
platinans metylsulfinbasér, akad. afh. Lund 1886). Propyl- och
isopropyl-föreningar af Rudelius, butyl-, isobutyl- och benzylföreningar af Löndahl.
Kristallografiska undersökningar å dessa märkvärdiga föreningar äro
utförda af Weibull (Groth. Zeit. f. Krystallogr. 1888 p. ne).
Platinabaser af alkaloider ha blifvit undersökta af Koefod (Yid. Sels. Skr.
[6] IY. 7 1888). ;
Sällsynta jordmetaller. Krüss och Nilson (Öfvers, af K. Sv. YeL
Ak. Förh. 1887 n:r 6 p. söi) ha undersökt absorptionsspektra af
cerit-oxider och ytterjordar] framstälda ur olika mineral och olika fraktioner,,
samt kommit till det resultat, att man måste antaga jordarterna vara
af en vida mer komplex natur än man hittills ansett.
Crookes har genom fraktionering af ytterjordar funnit, att de olika,,
slutliga fraktionerna visa olika fosforescensspektra, hvaraf han dragit
slutsatsen, att yttrium är en blandning af flere s. k. »metaeleraent».
Han uppställer på grund häraf en egendomlig teori för elementens natur.
(Chem. Soc. J. 1888 p. 487. Genesis of the elements. London 1887).
Blomstrand (Lundip Univ. årsskrift.XXIV) har i likhet med Marignac
och Kammeisberg uttalat sig emot Nordenskiölds påstående, att de 1
naturen förekommande ytterjordarne skulle ega konstant molekylarvigt.
Titan. Titans speöifika värme är enligt Nilson och Pettersson (Öfverg.
K. Sv. Yet. Ak. Förh. 1887 N:o 1 p. 9) 0,1125 (100°) 0,1020 (440°) och
titandioxidens 0,i785 (100°) 0,i9io (440°).
Utförliga undersökningar öfver titans föreningar hafva offentliggjorts
af von der Pfordten (Ann. 234 p. 257 och 237 p. 201).
Genom inverkan • af natrium amalgam på titanklorid erhöll v. d.
Pfordten en svart produkt, antagligen Ti Cl2, som med brun färg löstes
i vatten och alkohol. Ur lösningen fäldes med ammoniak svart
titan-oxidulhydrat, som i luften oxideras och blir blått, slutligen hvitt.
En lösning af titanklorid i saltsyra ger med natriumamalgam ett
violett pulver, Ti Cl3 som med violett färg löses af vatten. Under vissa
förhållanden kan dock; lösningen äfven hafva grön färg.
Genom inverkan af saltsyra på titanklorid hafva v. d. Pfordten och
Koenig (Ber. 1888 p. nos) erhållit föreningarne Ti Cl3 ÖH, Ti Cl2 (0H)2
och TiCl(OH)3. i
Titanbisulfid, Ti S2, erhölls af v. d. Pfordten genom glödgning
af svafvelväte och titankloridångor. Föreningen bildar messingsgula,
luftbeständiga kristallblad, som icke angripas af vatten och utspädda
syror, men sönderdelaé af kokande kaustika alkalier.
Genom att upphettat bisulfiden i qväfgas erhåller man svart, metallisk
glänsande Ti2 S3, som: icke förändras i luften och icke angripes af
utspädda syror eller af hatronlüt.
Reducerar man åfy begge föregående svafvelföreningarne i vätgas,
får man en mörkt brunröd, metallglänsande förening, Ti S, som icke
angripes af syror ellerj alkalier.
Perfluortitansyra. Picard (Ber. 1888 Ref. p. 224) har med tillhjelp
af vätesuperoxid erhållit saltet Ba F2 . Ti 02 P2, såsom en amorf fällning.
Sönderdelas detta salt med svafvelsyra får man en gul lösning, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
