Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
Dessa korrektioner belöpa sig för starka syror och baser tillsammans
till ungefär 0,i8 (stora) Calorier, då W är 13,52 Cal., och äro för dem
alla nära nog lika, således måste de starka syrornas
neutralisationsvärme i alla fall bli nära lika (13,7 Cal.) såsom man också funnit. Men
då man känner dissociationsvärmet äfven för de svaga syrorna såsom
för HF1 (dissociationsvärme — 3 Cal.) så kan man äfven för dessa
beräkna neutralisationsvärmet, i det man har att afdraga det värme, som
åtgår för att dissociera den icke dissocierade delen af dem. På detta
sätt finner man t, ex. att neutralisationsvärmet för HF1 enligt
beräkning borde vara 16.i Cal. Den observerade siffran är 16.3 Cal. På detta
sätt har jag för 11 olika syror med mycket vexlande
neutralisationsvärme beräknat detsamma ur dissociationsvärmet och alltid funnit
värden mycket nära samstämmande med de af Thomsen observerade.
En elektrolyt, hvars dissociationsgrad ej ändrar sig med
temperaturen, har alltid en med stigande temperatur växande ledningsförmåga
på grund deraf, att jonerna vid stigande temperatur lättare röra sig i
lösningen och de således kunna lättare transportera elektricitet. Man
har också hittills ansett det sora en för elektrolyter nödvändig
egenskap, att deras ledningsförmåga växer med temperaturen. Men detta
är ej alldeles nödvändigt; ty då för vissa elektrolyter
dissociationsgraden d. v. s. antalet elektricitet transporterande molekyler aftar då
temperaturen höjes, så kunde detta aftagande möjligen ske i så hög
grad, att ökningen i elektricitet str an sport på grund af jonernas med
temperaturen växande lättrörlighet derigenom kompenserades. Det är
lätt att ur iakttagelser vid lägre temperatur beräkna, att detta bör vara
fallet för normal HO PO2 vid 57° C. och för 3-normal H3 P04 vid
ungefär 78°. Jag gjorde derför försök med dessa båda lösningar och fann
i öfverensstämmelse med beräkningen, att deras ledningsförmåga öfver
55° resp. 75° C. aftar, då temperaturen stiger. Tid dessa temperaturer
ha således dessa båda kroppars ledningsförmågor ett maximum, något
som från den gamla ståndpunkten måste anses såsom oförklarligt.
Yi hafva hittills hufvudsakligen syseisatt oss med
jemvigtsfenomenen och visat, att dessa så vidt de hittills blifvit undersökta gifva
de-bästa bevis på de nya åsigternas användbarhet. Det finnes äfven en
annan stor grupp af företeelser, nämligen de förhållanden, hvilka
utbilda sig innan jemvigt inträder, och hvilka till en del blifvit
undersökta af Nernst. Om vi bringa en koncentrerad saltlösning i beröring
med en utspädd, så vandrar saltet småningom öfver från den förra till
den senare, till dess koncentrationen blifvit lika. Detta fenomen kallas
diffusion, och det förklarades förr på det viset, att vattnet antogs
attrahera saltet. Enligt de nya åsigterna är det skilnaden i osmotiskt tryck
hos den starka och hos den svaga lösningen, som föranleder denna
process, alldeles så, som skilnaden i partialtryck åstadkommer diffusion af
qväfgas i vätgas, om de bringas i beröring. Den hastighet med
hvilken saltpartiklarne drifvas öfver från den starkare till den svagare
lösningen måste således vara proportionel mot differensen i deras
osmotiska tryck. Om nu ej saltpartiklarne hade något motstånd att
öfvervinna vid sin rörelse, så skulle tydligen utjemningen i koncentration
gå ögonblickligt för sig, det är också tydligt att diffusionshastigheten
bör vara omvändt proportionel mot detta friktionsmotstånd. Nu har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
