Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
1862—1863...................................... 26,850 Tons
1875-1876 ..............,....................... 14,750 »
1878—1879 .............................:......... ’500 »
Priset nedtrycktes äfven från 35—40 fr. till 7—10 fr. för 50 kilo.
Ett färgämne som äfven haft den allra största betydelse inom
ylle-färgerierna är Coehenüle. Det un dantränges dock mer och mer af
särskildt azofärgerna. Allt eftersom man vill hafva karmosinrödt eller
skarlakansrödt betas ullen, vanligen flanell, med resp. 4 proc. alun och
5 proc. vinsten eller 7 proc. oxalsyra och 6 proc. tennklorur. Alla
dessa operationer företagas liksom utfärgningen i tennkittel på grund
af färgens stora känslighet för andra metalloxider.
För att framställa svart och brunt på ylle användas mest träfärger.
För framställning af svart betas bäst liksom för alizarinfärgerna och
utfärgningen sker med blåholz och vanligen något gulholz. Ett förr
mycket brukligt sätt var att beta med 8. proc. salzburgèrvitriol
(motsvarande 6 proc. Fe O2 S O2 + 2 proc. Cu O2 S O2) och 3—5 proc. vinsten
och utfärga som ofvan. Härigenom erhölls väl ett mycket vackert
svart, men det antog genom att ligga länge i luften en grön färgton,
som gjort att det kommit mer och mer ur bruk. Genom att utfärga
med olika blandningar af blåholz, gulholz och rödholz på ylle, som
betats med kromsyradt kali, aluminiumföreningar, tennets klorföreningar,
kopparsulfat etc. kan en massa af enkla och billiga färger åstadkommas.
Alla andra utom ofvannämda trenne träfärger äro numera så godt
som uteslutna från hvarje färgeri, all den stund med dem framställda
färger i liflighet ej kunna mäta sig med tjärfärgerna och hvad äktheten
beträffar ej framför dessa erbjuda någon fördel.
Af ofvanstående framgår, att jemförelsevis få tjärfärger äro
substantiva för bomull. Sak samma med träfärger. Men då bomullen dock
är ett material, som från alla sidor söker att tränga undan de andra
dyrbarare materialen, ylle och siden, så har man äfven konstruerat metoder
för att binda å det förra de färger, som dock egentligen endast lämpar
sig för dessa senare.
För såväl de basiska som föç de rena tjärfärgerna har man grundat
färgmetoderna på rent kemisk utfällning. I förra fallet har man funnit
tvenne syror, som med färgbaserna bilda i vatten och svagt alkaliska
vätskor svårlösliga fällningar, nemligen garfsyra och oljsyra. Särskildt
garfsyran i alla dess former är af den allra största betydelse inom
bomullsfärgerierna på grund deraf, att bomullen har en särskildt
förmåga att upptaga och envist fasthålla densamma, så att den ej sedan
med enbart vatten låter fullständigt utdraga sig. Värme snarare minskar
än ökar bomullens förmåga att upptaga garfsyran, och om man derför
såsom vid bomullsgarns färgning använder ett i början varmt bad, är
detta endast för att utdrifva i tråden möjligen befintliga luftblåsor. För
att jag under utfärgningen med de basiska tjärfärgerna ej skall lida
någon förlust af garfsyra binder jag denna vanligen vid en metalloxid
t. ex. genom behandling med kräksalt, tennklorur, ferrosulfat etc. Oljsyra
har för de basiska anilinfärgerna mindre betydelse, då de färger, som
dermed åstadkommas, äro mindre äkta än de med garfsyra framställda.
De rena anilinfärgerna egna sig icke till färgning af bomull. Vill
man någon gång fixera de s. k. azofärgerna på bomull, går man till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
