Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
sättas. Härpå tillfogas 5 g. fuktigt zinkkarbonat, och sönderdelningen
sker under inledning af kolsyra och uppvärmning under en half
timmas tid. Efter afsvalning spädes till 100 cm3 och hälften af lösningen,
motsvarande 5 g. reningsmassa, titeras med normalsyra (eller syra af
känd halt) och metylorange som indikator. Då mängden syra, som
åtgår att neutralisera 10 cm3 normalalkalikarbonat (hälften af de
tillfogade 20 cm3), fråndragits, beräknas sedermera lätt direkt halten
blodlutsalt i massan. Motsvarar 1 cm3 af syran t. ex. 0,ooi g. K2 C03, så
gifver antalet förbrukade cm3 multipliceradt med 0,46 direkt halten cyan
beräknad såsom procent kristalliseradt gult blodlutsalt i massan. Yid
användning af denna metod erhöll Zaloziecki uti en nyförbrukad
gasreningsmassa från Ziirick vid tre bestämningar resp. 4,37, 4,28 och 4,32
proc. K4 CyB Fe. 3 Ho0 och uti en annan massa resp. 2,9, 2,76 och 2,7i
proc. K4 Cy6 Fe. 3 BkO.
J. L.
Förbättringar i salpetersyrefabrikationen.
Af K. Edv. Peterson.
Under ofvanstående titel har den kände sprängämnesteknikern
Oscar Guttmann i Z. f. angew. Chemie 1890, s. 507 skrifvit en uppsats,
i hvilken han bland annat redogör för de förbättringar han infört vid
fabrikationen af salpetersyra. Jag skall i korthet framlägga
hufvudinnehållet i denna artikel och derjemte bifoga ett och annat, som för
öfrigt kan vara af intresse för saken i fråga.
Salpetersyra tillverkas ännu i hufvudsak efter gammal, häfdvunnen
metod. Råmaterialierna — natronsalter och svafvelsyra, mer eller mindre
koncentrerad, allt efter styrkan på den syra, man vill framställa —
upphettas i retorter eller liggande cylindrar af tackjern, och de bortgående
sura ångorna kondenseras i en serie af med hvarandra förenade lerkärl^
medan de sista spåren syra uppfångas i ett litet kokstorn eller här och
hvar i ett Lunge-Rolmnanns torn med lerplattor. Då och då tappas
syran ut ur systemet.
Det är egentligen sättet för syrans kondensation, som är
bristfälligt. Retortinnehållet är särdeles benäget för skumning, hvarvid
at–loppsröret lätt kan igenstoppas. Man måste derför drifva upphettningen
försigtigt, hvilket äfven är af vigt på det att de tjocka kondensationsflaskorna
(tourilles) ej skola springa sönder. Men deraf följer också, att de
föroreningar, som alltid genom salpeterns halt af koksalt eller af andra
anledningar komma att finnas bland salpetersyreångorna, till en stor
del stanna qvar i den kondenserade syran. Dessa föreningar (klor,
nitrösa gaser och vatten) låta ej fullständigt aflägsna sig på det sätt, som
hittills användts, nämligen genom ett slags fraktionerad kondensation
utan måste man, om man vill erhålla en ren syra, efteråt »bleka»
produkten. Trots den långsamma afdrifningen har man emellertid hittills
måst finna sig i att anlägga ett mycket vidlyftigt och äfven kostsamt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
