Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
12
de ömsesidiga förhållandena mellan dessa föreningar eljest
icke kunna förklaras.
V. Metallsalternas tillstånd i vattenlösning.
Den föregående undersökningen har visat, att man i de
vattenhaltiga metallsalterna ej har att göra med föreningar mellan metallsalter
och vatten utan med föreningar mellan syresalter och radikaler, hvilka
utgöras af en metallatom och 6 vattenmolekyler. Klorcalcium i
vattenlösning är således icke Ca Cl2 + 6 aq utan Ca (H2O)6 Cl2. Negativa
radikaler, som befinna sig i direkt bindning med metallatomer äro ej joner;
för att en negativ rest skall kunna verka som jon, måste först och
främst salter af vattenhaltiga metallradikaler, alltså hydrater, bildas.
Denna slutsats är vigtig, ty den bildar en brygga mellan hydratteorien
å ena sidan och dissociationsteorien å den andra. Enligt det här
utvecklade betraktelsesättet måste man icke allenast antaga tillvaron af
hydrater i vattenlösning, utan dessa hydrater äro också det oundgängliga
vilkoret för elektrolytisk dissociation. Men metallatomerna äro såsom
sådane icke joner, utan endast när de äro omgifna af sex
vattenmolekyler, med hvilka de bilda sammansatta radikaler. Blott sådana
lösningsmedel medgifva elektrolytisk dissociation, hvilka kunna förena
sig med metallsalter till analoga radikaler. Detta är t. ex. i ringa
grad fallet med alkohol C2 H5 OH i sådana salter som Ca (C2 H5 OH)6 Cl2.
Nästa fråga angår hydratbildningens natur. I hvarje vattenfritt
salt måste vi antaga direkt bindning mellan metall och syrerest; vatten
har egenskapen att, allt efter metallens natur, med större eller
mindre lätthet tränga sig in mellan metallatomen och syreresten och
sälunda upphäfva den direkta bindningen. De derigenom bildade
radikalerna, bestående af metall och vatten, kunna likväl visa en mycket
olika grad af beständighet; i fast tillstånd kunna de förekomma i sin
högsta form M (H2O)6, men de kunna också uppträda med mindre
vatten. I utspädd vattenlösning torde deremot alla motsvara formeln
M (H2O)6, och detta betingas i sådant fall genom vattnets massverkan.
Dessa hydrater kunna också i många fall blott bestå vid närvaro af
vatten, hvilket t. ex. synes vara fallet med kaliumsalterna, som i
allmänhet kristalitsera utan vatten men det oaktadt äro goda ledare i
vattenlösning. Detsamma gäller om bariumsalterna. Under vissa
omständigheter synes vattnet ej ega kraft att intränga mellan metallen
och syran, och detta synes vara regeln vid qvicksilfver och kadmium.
Dessa metallers salter visa den egendomligheten, att de i allmänhet
kristallisera utan vatten eller med 1 a 2 molekyler, och äfven i
vattenlösning synas ej högre hydratformer kunna bildas. Vatten har icke
eller också blott i mycket ringa mån egenskapen att förändra den
direkta bindningen i dessa salter till en, genom vattenmolekyler förmedlad,
indirekt. Det afvikande förhållandet i ledningsförmågan hos dessa salter
finner häri sin förklaring. Syreresternas fastare bindning framträder
äfven i bildningen af oxiklorider, klorsulfider o. s. v. under samma
förhållanden, då af andra metallers salter bildas oxider eller sulfider.
De vid metallerna direkt bundna negativa resterna erinra så
mycket om dylika vid kolet bundna rester, att man ledes till den åsigten,
att den direkta bindningen mellan metall och syrerest är så mycket
fastare, ju mera metallen till sin elektro-kemiska karakter liknar kolet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
