Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
Om elektriska strömmar, framkallade genom
belysning.
Af W. Palmœr.
Hvarje kemisk reaktion kan användas såsom källa till en elektrisk
ström, och därför ligger det intet märkvärdigt uti, att en elektrisk ström
kan framkallas genom ljuset, om nämligen ljuset träffar ett ämne, som
af detsamma kemiskt förändras. Den förste, som iakttagit elektriska
strömmar framkallade genom belysning, är Becquerel. Hans aktinometer,
hvilken är afsedd att mäta styrkan hos de kemiska strålarne, konstrueras
på följande sätt. Tvänne silfverplattor, som på ena sidan utsatts för
jodångor och därigenom fått ett öfverdrag af jodsilfver, nedsättas i en
föga ledande vätska; de joderade sidorna vändas utåt, och plattorna
sättas i förbindelse med en galvanometer. Belyses nu den ena plattan,
så uppstår en elektrisk ström-, hvilken ger sig tillkänna genom utslag
a galvanometern. Utslagets storlek beror på ljusstyrkan.
Under de sista femton åren bar professor G. M. Mincliin sysselsatt
sig med dessa frågor och konstruerat flera andra ljuskänsliga element.
Han redogör för sina omfattande undersökningar uti Philosophical
Ma-gazine för år 1891. Det föreliggande problemet tillhör mera kemin än
fysiken, ty hufvudsvårigheten är att finna ett lämpligt, Jjuskänsligt
ämne — att se efter om någon ström uppstår och att mäta dess styrka
är en enkel sak. Prof. Mincliin har erhållit strömmar genom belysning
utan kännedom om Becquerels arbete samt dessutom, såsom redan blifvit
nämdt, uppfunnit åtskilliga andra »fotoelektriska» element. Hans syfte
var att söka åstadkomma hvad han kallar en telefotograf d. v. s. en
apparat för frambringande af fotografiska bilder på afstånd; detta problem
har äfven sysselsatt andra, att döma af tidningsnotiser, som ett par
gånger omtalat frågans lyckliga lösning — dock alltid för tidigt!
Min-chins fotoelektriska element tillhöra hufvudsakligen trenne typer,
nämligen silfver-, tenn- och selenaluminium-élGm.ent.
1. Silfverelement. Två blanka remsor silfverfolium fästas på
glasskifvor. Pulveriseradt klorsilfver skakas med Collodium och den erhållna
emulsionen strykes på silfverremsorna. Då collqdiuinhinnan torkat,
nedsättes plattorna i destilleradt vatten, försatt med något klornatrium.
Den ena skyddas fullständigt för ljus, hvarefter plattorna förbindas med
en galvanometer eller elektrometer. Härvid visar sig först en störings-
• ström, beroende på att plattorna aldrig äro identiskt lika; denna ström
är dock af ringa styrka och försvinner snart nästan fullständigt. Om
sedan den icke skyddade plattan belyses, iakttages en potentialskilnad,
och den exponerade plattan är negativ i ■förhållande till den andra.
Förf. använde utom klorsilfver äfven bromsilfver, jodsilfver, svafvelsilfver,
silfvernitrat Med tillhjelp af olika färgade glas sökte han bestämma
de olika ljussorternas inverkan och fann att violett verkade mest samt
rödt ytterst litet.
2. Tennelement. Äfven många andra metaller än silfver profvades,
men de gåfvo alla ett dåligt resultat med undantag af tenn. Det be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
