Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
3) Jeva-normalglas har hittills visat sig bättre än andra glassorter;
4) de genom ihållande upphettning framkallade höjningarne i
fryspunkten ledsagas vanligen af en gasutveckling, som ger sig tillkänna
genom små blåsor i termometerkärlet, hvilka härröra från glasmassan,
och för hvilkas bortskaffande man bör förse kappillärrören med en
utvidgning upptill.
Termometrar af borosilikatglas, som till och med öfverträffar
Jenaglaset i hårdsmälthet, fylda med qväfve under ett tryck af 17 a 18 atm.,
kunna användas för temperaturer ända till 500° och till och med
deröfver.
Förra året gjorde Malüke vid fysikaliskt-tekniska riksanstalten i
Berlin det förslaget att använda kolsyra i stället för qväfgas till fyllning,
och härvid kan man med fördel använda flytande kolsyra, som numera
är en handelsartikel. Yid vanlig rumstemperatur har denna en tension
af 50 till 60 atm., hvarför det är nödvändigt att emellan
kolsyreballongen och termometerrören inpassa en recipient, som fylles med
kolsyra under det tryck, man önskar. Emedan den flytande kolsyran
är något fuktig, låter man den gå genom ett torkrör, innan den får
komma in i termometrarne. Luften i termometrarne utdrifves på det
sättet, att man några gånger fyller dem med kolsyra, hvarigenom luften
blandas med kolsyran och sedan i sällskap med denna bortgår, när
trycket minskas. När rören äro fria från luft, fyllas de med kolsyra
under 17 a 20 atm. tryck och tillsmältas. Sådane termometrar hafva
visat sig mycket lämpliga och äfven billiga, och man kan med dem få
noggranna temiometerafläsningar intill 550°. (Zeitschrift für
Instrumen-tenkunde 1890, 209, 1891, 330, 1892, 402.) Á. G. E.
Rening af yisnmt. Att vismut förekommer arsenikhaltig, är sedan
mera än 40 år kändt, och på många sätt har man försökt aflägsna
denna förorening t. ex. genom smältning med 5 proc. salpeter, med
soda och svafvel, och det under förutsättning, att all arsenik skulle
samla sig i slaggen. Emellertid är det icke möjligt att erhålla ett
nöjaktigt preparat på dylikt sätt. Enligt tyska farmakopeens andra
upplaga (1882) smältas 2 delar metall med 1 del natriumnitrat och
omröras, sedan aflägsnas bildade oxider af bly och antimon jemte
arseniksyra genom behandling med natronlut. Ingen af dessa
besvärliga operationer lemnar emellertid tillfredsställande resultat, och det är
af verkligt praktiskt intresse att se, på huru enkelt sätt frågan numera
kan anses vara löst. Den ansedde metallurgen Edward Matthey
lemnade nyligen i Royal Society ett meddelande angående rening af vismut
från arsenik och antimon. Hans metod består helt enkelt i att
upphetta metallen till en viss temperatur och grundar sig på
observationen vid smältningen af 800 kg metall, att något öfver smältpunkten
lätta ångor af arsenik utvecklades. Halten var 0,65 proc. arsenik, och,
fastän arsenik är flyktig vid 180°, förflyktigades här vid lag icke arsenik,
förrän än vismut smälte, nämligen vid 278°. Det mesta af arseniken
sublimerade vid 395°, och den var fullständigt aflägsnad vid 513°.
Redan äro mera än 10,000 kg vismut behandlade på detta enkla sätt
och konstateradt, att någon förlust af vismut genom förflyktning ej skett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
