Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
hvilket efter landets dåvarande folkmängd, omkring 3 millioner
(inräknadt Finland) ger en panna på 17 a 18 invånare. Under Gustaf III
var bränvinsbränningen föremål för de mest olika lagstiftningsåtgärder.
Efter att 1772 hafva blifvit alldeles förbjuden, förvandlades den 1775
till ett regale eller kronans uteslutande privilegium, och nu uppstodo de
s. k. kronobrännerierna, hvilka redan 1776 voro 42 och sedan ökades
till något öfver 60, vid hvilka af verkades 250- à 300,000 tunnor
spanmål årligen. I följd af det allmänna missnöjet med denna
kronobränning afskaffades den dock 1787, och bränneriprivilegiet utarrenderades
till enskilda mot en afgift i spanmål. Denna s. k. arrendebränning
fortfor till 1798. År 1794 inskränktes bränningen för städerna efter
en sådan uppskattning af konsumtionen, att hvarje man öfver 15 år
beräknades förtära (12 kannor) 31,4 liter och hvarje qvinna (6 kannor)
15,7 liter om året med ett tillägg af 5 proc. för allmoge och resande.
1799 inskränktes bränningen efter en beräknad konsumtion af (4^/2
kannor) 11,8 liter för man och (2y4 kannor) 5,9 liter för qvinna öfver
15 år. I 1800 års förordning stadgades, att all bränvinsbränning på
landet skulle vara bunden viel jorden, så att endast jordbrukare hade
rätt att bränna. Den tillåtna storleken på pannan berodde på gårdens
storlek; mot 1 mantal svarade en panna på 50 kannor. Delar af mantal
hade en jemförelsevis större bränningsrätt, för gårdar om mer än ett
mantal steg pannerymden dock i fallande skala, så att 90 kannor
motsvarade 5 mantal. Skatten utgjorde 12 lisp. torr råg för hvarje helt
mantal, oafsedt om bränning egde rum eller ej. I städerna grundades
beloppet af den spanmål, som fick brännas, på folkmängden, hvarvid
1794 års beräkning af konsumtionen lades till grund under antagande,
att 18 kannor bränvin erhöllos ur 1 tunna råg. 1810 bestämdes
bränvinsbevillningen till 2 rdr bko för hvarje helt hemman, och i städerna
till 8 skilling för hvarje person, ehvad bränning utöfvades eller ej. 1812
delades hemmanen med afseende på den tillåtna pannerymden i 3
klasser, af hvilka den första, intill ett värde af t. o. m. 5,000 rdr bko fick
hafva en pannerymd af 20 — 50 kannor, den andra från 5 t. o. m. 10,000
rdr fick hafva en pannerymd af 55—75 kannor och slutligen den tredje
från 10 t. o. m. 15,000 rdr fick hafva en pannerymd af 78—90 kannor.
I städerna räknades en panna om 90 kannor på 300 invånare.
Bevill-ningsafgiften för den sålunda medgifna husbehofsbränningen utgick på
landet efter »pannerymden, hemmansvärdet och konsumtionen», i
städerna efter »pannerymden, personalen och konsumtionen». 1835
bestämdes, att beskattningen för bränvinsbränning skulle utgöras endast
efter pannerymden, för hvilket ändamål brännerierna allt efter
redskapens mer eller mindre sammansatta beskaffenhet delades i 7 klasser
med olika afgifter i hvarje klass, så att t. ex. en 20 kannors panna
skattade i första klassen 4, men i sjunde klassen, 154 rdr bko. 1841
inskränktes klasserna till 5, och afgifterna höjdes betydligt, så att en 20
kannors panna skattade i första klassen 6 rdr 32 sk. bko och i femte
480 rdr bko. .Afverkningsfönnågan hos redskapen inom de olika
klasserna var naturligtvis olika, och man antog, att man kunde erhålla med
redskap
af första klassen, utan både mäskvärmare och rektifikatiansapparat, 8
gånger pannans rymd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
