Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
stämmas, lösgöres plåten från tråget, och framkallas samt fixeras på
vanligt sätt. I vått tillstånd visar plåten nu blott en gråsvart bild af
spektret, och, först sedan den fullständigt torkat, framträda färgerna med
en briljant metallisk glans. Orsaken till, att plåten först i torrt
tillstånd visar färgerna, ligger deri, att silfveiiagren, så länge
kollodiumhinnan är våt och uppsväld, ej hafva det bestämda afstånd från
hvarandra, som de ljusa planen hade i den i torrt tillstånd exponerade
plåten. Att nu vid plåtens torkning färgerna verkligen uppträda, visar,
med hvilken oerhörd noggrannhet det fotografiska lagrets partiklar
återtaga sina ursprungliga lägen, och att således absolut ingen permanent
förändring häri uppstår genom de tvättningsprocesser, plåten undergår.
Man inser lätt, hvilken vigt detta experimentella resultat har för
fotografiens användande inom astronomien och fysiken, der de färdiga
negativen skola underkastas mikrometriska mätningar och förskjutningar
inom lagret, ifall de existerade, skulle medföra fel, hvilka såsom
omöjliga att beräkna eljest skulle göra metoden oanvändbar.
Jemföres nu Becquerel’s sätt att fotografera solspektrets färger med
Lippmans metod, så finner man, att de i princip äro likartade. Det
speglande underlaget var hos Becquerel silfverplåten sjelf, på hvilken i
stället för en hinna af bromsilfverkollodium ett lager af klorsilfver var
utbredt. Förklaringen af färgernas uppkomst blir derför också
densamma, nämligen att på Becquerels plåt genom expositionen
klorsilfver-lagret uppdelades i en serie af silfverhinnor och hinnor af
osönder-deladt klorsilfver. Men då dessa silfverhinnor ej voro fästade vid plåten
med något bindemedel, sådant som kollodium är, utan blott genom
adhesionen, så inses lätt, att de vid upplösningen af det qvarvarande
klorsilfret i fixeringsbadet ej kunde qvarstanna på sina platser utan
måste falla tillsammans, hvarigenom uppenbarligen vilkoret för
färgernas uppkomst upphäfdes. Detta är den väsentliga skilnaden mellan
Becquerels och Lippmans metod.
De färger, hvilkas fotografiska reproduktion, vi hittills betraktat, ha
varit enkla Spektralfärger eller sådana, der hvar och en varit definierad
genom sin bestämda våglängd. Det kan nu frågas, hur saken gestaltar
sig, i fall man skulle försöka samma metod med de färger, som
naturföremålen visa. Yore dessa lika enkla som spektrets färger, så vore
allt klart, men så är långt ifrån fallet. Tvärtom äro dessa färger
sammansatta af ett otaligt antal enkla färger, af hvilka visserligen en eller
annan kan betydligt öfverväga, men der dock i totalljuset, som
återkastas, en mängd olika våglängder äro tillfinnandes. Exponeras nu en
plåt enligt Lippmans metod för sådant blandtiingsljus, så måste hvar
och en af de enkla ljussorter, detta innehåller, ge upphof till sitt
särskilda system af silfverplan inom det känsliga lagret, och då afstånden
mellan silfverhinnorna i de särskilda systemen äro sins emellan olika,
motsvarande de olika våglängder, som framkallat dem, så finner man,
att hela kollodium lagret måste fyllas af tätt intill hvarandra packade
silfverhinnor, som omöjliggöra ljusinterferensen och följaktligen äfven
färgernas återgifvande. Plåten måste förhålla sig som ett vanligt
negativ, der silfverutfällningen sker genom hela massan, cl. v. s. synas
grå. Endast i det fall, att ett föremål är mycket nära monokromatiskt,
t. ex. en djupröd glasskifva eller dylikt, äro de teoretiska vilkoren för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
