Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
Om kolkisel.
Af H. G. Söderbaum.
Bland de senare årens framsteg på den oorganiska kemiens
område intar upptäckten af kolkisel, C Si, onekligen ett särdeles
framstående rum och det icke blott i vetenskapligt, utan kanske ännu mer i
praktiskt hänseende. Den nya föreningen, hvilken såsom handelsvara
går under den något oegentliga benämningen »karhorundum», synes
nämligen vara egnad att som slip- och polermedel framgångsrikt
konkurrera å ena sidan med smärgel, som den öfverträffar i hårdhet, och å
andra sidan med diamantpulver, som den understiger i pris.
Framställning. Redan i början på 1880-talet framstälde Colson en
amorf förening mellan kol och kisel genom att upphetta
siliciumkristaller till stark rödglödgning i en blandning af vätgas och benzolångor.
Sedermera har Moissan under de allra sista åren lyckats erhålla
kristalliserad kolkisel. Han fann, att man därvid kan gå till väga på flera
olika sätt:
1) Genom att lösa kol i smält silicium vid en temperatur af
1,200—1,400° eller enklare genom att i en elektrisk ugn upphetta en
blandning af de båda grundämnena i förhållandet C : Si — 12 : 28.
Smältan renas genom utkokning med salpetersyra + fluorvätesyra och
därefter följande behandling med »Berthelots oxiderande blandning»,
d. v. s. en blandning af salpetersyra och kaliumklorat.
2) Genom att i en elektrisk ugn upphetta (kolhaltigt) kiseljärn
med silicium i öfverskott. Produkten behandlas först med kungsvatten,
sedan med fluorväte + salpetersyra, slutligen upprepade gånger med
Berthelots blandning. I stället för kiseljärn + silicium kan man äfven
använda järn + silicium + kol eller järn + kiselsyra + kol. Det smälta
järnet fungerar såsom lösningsmedel, ur hvilket kolkiseln vid afsvalning
utkristalliserar.
3). Genom reduktion af kiselsyra med kol i en elektrisk ugn.
4) Den fjärde af Moissans metoder, hvilken af förf. sjelf
framhålles såsom »den mest originella», är egentligen endast en
modifikation af den första och består liksom denna i en direkt förening af kol
med silicium. Skilnaden ligger däruti, att man här låter de båda
elementen inverka på hvarandra i gasform x). Försöket utföres så, att man
i en koldegel innesluter ett litet stycke silicium och sedan upphettar
degelns botten till den högsta värmegrad, som kan åstadkommas
medels den elektriska strömmen. Efter afsvalning befinnas degelns väggar
beklädda med prismatiska nålar af kolkisel.
Den förste, som framstält kolkisel i större skala och för praktiska
ändamål, är den amerikanske elektroteknikern ’Edward Acheson. Hans,
som det vill synas, fullt sjelfständigt utarbetade metod ansluter sig på%
det närmaste till den ofvan med 3) betecknade. Som råmaterial
använder han nämligen qvartssand och koks, vanligen i ungefär lika
*) Den franske fysikern J. Violle har visat, att kol förflyktigas vid en temperatur,
som approximativt blifvit bestämd till 3,500° C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
