Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
Kemien och spörsmålet om materians natur.
Af A. G. Ekstrand.
Ett föredrag öfver detta ämne, som Prof. X Wislicenus höll, då han
öfvertog rektoratet vid Leipzigs universitet den 31 oktober 1893,
erbjuder åtskilligt af intresse, hvarför en kortfattad framställning deraf här
må finna plats.
Ingen annan gren af naturvetenskaperna har i samma grad som
kemien att göra med den materiella sidan af fen omen verlden. Dess
föremål äro de kemiska kropparne d. v. s. homogena, under likartade
fysikaliska vilkor till alla sina smådelar likartade ämnen, och dess
uppgift är utforskandet af de kemiska processer, som försiggå med dessa
kroppar.
Alltsedan behofvet att lösa verldsdaningens gåta trängt sig på
menskligheten och detta behof ej längre kunde tillfredsställas af den
mytbildande fantasiens luftiga föreställningar utan kräfde ett nyktert, logiskt
tänkande, så länge det öfverhufvud taget har gifvits en filosofi, har
frågan om materians natur hört till dess grundproblem. 1 början till och
med beherskar denna fråga det spekulativa tänkandet, ty hvad som
närmast framträder för erfarenheten är mångfalden af företeelser, och
’först småningom gör sig det sammanbindande och gemensamma i
mångfalden gällande och förtätas så att säga till allmänna begrepp. Så
tillkom begreppet materia såsom substratet för allt fortbestående, alla
förändringar och rörelser i den kroppsliga verlden. Den s. k. joniska
skolans naturfilosofer trodde sig se urmaterian representerad i det ena
eller andra enskilda ämnet, såsom vatten, luft eller eld, men en af dem,
Anaximander från Milet, fattade det mera begreppsmässigt såsom det
obestämda, obegränsade och egenskapslösa, hvarur i följd af den deri
inneboende rörelsen allt bestämdt, begränsadt och individuel bildas genom
sammansättning och särskiljande af de fyra grundmotsatserna varmt,
kallt, flytande och torrt, för att sedan under lifvets ständiga kretsgång
åter sjunka tillbaka i det bestämningslösa oändliga (JkneiQov.) Något
senare antager denna urmateria mera bestämda egenskaper och ställes
såsom det fulla i motsats mot det tomma (rummet) och består af
osynligt små, ogenomträngliga (utan porer) och oföränderliga (ursprungligt
varande) atomer. Enligt Demokrit, den mest kände af atomisterna,
äro atomerna olika till storlek och tyngd, och, då alla atomer i
tomrummet falla lodrätt men genom den olika tyngden och hastigheten de
lättare drifvas ur sin bana, uppstår en hvirfvelrörelse, hvarigenom de lika
föras ihop till aggregat af olika slag, först himlakroppar till oändligt
antal, och sedan andra kroppar. Något mer än ett århundrade efter
dessa atomister upptog Aristoteles, i det han bestred tomrummets
tillvaro, åter Anaximanders lära om en bestämningslös urmateria. Men
genom samverkan af två och två af Anaximanders grundmotsatser, varmt,
kallt, vått och torrt erhöll han de efter honom benämnda 4 elementen
eld, luft, jord oeh vatten (eld t. ex. en förening af varmt och torrt),
genom hvilkas blandning sedermera de otaliga naturföremålen
uppkommit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
