Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
Något efter Aristoteles uppträder Epikur med den förklaringen, att
utom det oändliga och oändligt delbara rummet och de odelbara
materiella atomerna finnes intet verkligt. Atomernas rörelse sker utan
någon som helst lagbundenhet, och genom deras tillfälliga deviationer,
beroende på deras gestalt, antal och läge, uppstå genom abgregation
tingen och företeelserna i naturen.
Sålunda voro redan trehundra år före vår tidräkning de enda
möjliga, hvarandra motsatta, allmänna förestäilningarne om materians natur
filosofiskt utbildade, och de följande tvåtusen åren hafva knappt tillagt
något nytt, åtminstone ej skapat något verkligt bättre och så godt som
alls icke bidragit att afgöra striden mellan Aristoteles och atomisterna.
Snarare fortforo åsigterna att vexla på det sättet, att under olika
perioder den ena eller andra ståndpunkten var den herskande. Yissa tider
lågo båda sidornas anhängare i strid med hvarandra, eller ock gjordes
fruktlösa försök att sammansmälta och försona de båda åsigterna.
Under hela medeltiden hade den aristoteliska läran öfvertaget,. så
att äfven den äldre kemien fullständigt beherskades och bestämdes deraf,
beroende derpå, att Araberna, som gjorde Vesterlandets folk bekanta
med den aristoteliska filosofien, tillika lade den första grunden till den
kemiska vetenskapen i och med alkemien. Från Aristoteles hade de
lånat sin foreställning om orsakerna till den qvalitativa olikheten hos
den materiella verlden, om de också, för att förklara de metalliska
egenskaperna och möjligheten af metallförvandling, till de fyra gamla
elementen lade två nya, qvicksilfver och svafvel. Dessa nya element
voro lika litet som de fyra gamla identiska med de i naturen
förekommande ämnena af samma namn utan mera rena och eteriska och voro
icke ens verkligt framställbara. Det ändrade intet i saken, att mot
slutet af medeltiden ännu ett sjunde element, arsenik, tillkom, eller att
sextonde århundradets iatrokemiker alldeles förkastade de fyra
aristoteliska elementen och ersatte dem med blott tre, qvicksilfver, svafvel
och salt.
Förgäfves sökte Boyle efter midten af sjuttonde århundradet att
gifva en mera praktisk betydelse åt ordet element, i det han fordrade,
att man skulle lemna den inbillade urmateriar åt sitt öde och endast
fästa sig vid sådana ämnen, som genom kemisk sönderdelning af
kropparne kunde isoleras. Om dessa verkligen framställbara substanser
visade sig ej vidare kunna sönderdelas, borde de kallas element. Med
denna skarpare begreppsbestämning skulle man naturligen komma längre
än med aristoteliska och andra antaganden. Men Boyle var långt före sin
tid, ty ännu i början af adertonde århundradet såg sig Ståhl, grundaren af
en ny tidsålder för kemien, nödsakad att, med anslutning till en
föreställning af Becher, uppställa ett nytt hypotetiskt element »flogiston»,
hvars närvaro i kropparne betingar deras brärmbarhet, och hvilket vid
förbränningen antogs försvinna i luften. Det flogistiska
föreställningssättet förblef herskande nästan ett helt århundrade, trots den
grufligaste förvirring och den mest påtagliga strid mot fysikens enklaste
läror. En kropp, som afgaf flogiston, blef dock i verkligheten tyngre,
hvilket var och förblef en gåta, trots den spetsfundighet, som
användes på förklaringen deraf.
Den dåtida kemien måste, innan Boyles fordran kunde uppfyllas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
