Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
vigter, och det är lätt begripligt, att ett ämne, hvars minsta fysiska
enhet består af 3 atomer syre, ozonet måste hafva andra egenskaper än
föreningen af 2 atomer syre, det vanliga syret.
Af utomordentlig betydelse för kemiens utveckling var vidare
upptäckten af elementaratomernas olika valens eller förmåga att vid sig
binda ett bestämdt men olika antal andra atomer. En kolatom är
tetravalent eller fyrvärdig, emedan den förmår samtidigt binda 4 olika
eller likartade envärdiga elementaratomer. Ehuru valensen ännu icke
kunnat uppvisas vara följd af andra egenskaper hos atomerna, har man
dock framförallt upptäckten deraf att tacka för kemiens uppsving under
de sista 30 åren, och blott med dess tillhjelp har man kunnat hänföra
de kemiska föreningarnes egenskaper till deras konstitution, så att icke
blott de ingående elementaratomernas natur och antal utan ock deras
struktur eller inbördes ordningsföljd och i många fall konfiguration eller
verkliga anordning i rummet kunnat utrönas. De på valensbegreppet
grundade lagarne för atomsammankopplingen medgifva nu att på
förhand konstruera kemiska föreningar af bestämd beskaffenhet och att
också i verkligheten framställa dem enligt metoder, som uppfunnits i
samband dermed. Färgämnesindustrien ger oss många exempel härpå.
Sålunda har kemien förlorat sin ursprungliga rent induktiva karakter
och har delvis öfvergått till deduktiva förfaringssätt. Kemiens
utveckling i denna riktning har också kastat ljus öfver en grupp företeelser,
som redan genom sin förekomst varit ett af de kraftigaste stöden för
den atomistiska uppfattningen, och detta långt innan möjligheten till
en förklaring i de enskilda fallen var gifven. Jag menar de företeelser,
som sammanfattas under benämningen isomeri.
År 1824 gjordes för första gången den iakttagelsen, att kemiska
föreningar med påfallande och väsentlig olikhet i egenskaper dock
kunde innehålla samma elementarbeståndsdelar i samma
mängdförhållanden. Detta föreföll dåtidens kemister så besynnerligt, att t. o. m.
de goda vännerna Wöhler och Liebig råkade i tvist om knallsyrans och
cyan syrans sammansättning, i det att Liebig förebrådde Wöhler, som
analyserat de cyansyrade salterna, för slarfvigt arbete. Tvisten fördes
med skärpa och uppbjudande af alla vetenskapliga medel samt slutade
med fastställande af den lika sammansättningen. Namnet isomeri
föreslogs först af Berzelius. För en del af dessa fenomen fann man snart
en tillfredsställande förklaring i den s. k. polymerien. Etylenseriens
kolväten äro kända sedan gammalt, och likaså har man länge vetat, att
deras sammansättning motsvarar formeln CH2, men, som de visa olika
grader af flyktighet och täthet i gastillstånd, måste deras molekyler
vara olika. Och det är helt naturligt, att en kropp, som innehåller
dubbelt så stor mängd af elementerna som en annan, också har olika
egenskaper. Om också anhängarne af den dynamiska eller Kantiska
teorien ej sågo någon anledning till oro i denna polymeri och den på
samma grunder beroende allotropien hos elementen, i det att den olika
graden af förtätning hos samma blandningsprodukter kunde framkalla
olikhet äfven i andra egenskaper, så måste de dock afstå från
möjligheten att förklara dessa förtätningstillstånd, hvilka för atomisterna
framträda såsom logiska följder af den molekulära polymerien. Alldeles
hjelplös blir den dynamiska uppfattningen, då den skall förklara iso-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
