Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
under långa tiderymder kunnat konservera lik från förruttnelse eller
från tillintetgörelse rädda bladorgan och andra späda delar af de växter,
som fordom funnits på platsen, af hvilka lemningar forskaren nu
för-mår draga säkra slutsatser rörande beskaffenheten af den vegetation,
som cl er lefvat i längesedan svunna tider; likaså syntes de fördelaktiga
resultat, som vunnos vid behandling af sårnader medelst förband af
oförmultnad hvitmossa, vittna derom, att mosstorfven utöfver sin
lukt-förstörande också egde en verkligt desinficerande eller bakteriedödande
verkan. Men Gaffky, Soyka, Wawrinsky och andra, som anställt försök
öfver mosstorfvens förhållande till kolera-, tyfus- och andra baciller,
ansågo sig emellertid icke kunna tillmäta henne annan betydelse för
antiseptik och desinfektion, än att hon förmår hämma eller fördröja
utvecklingen af de patogena baciller, som vid rådande farsoter inkomma
i exkrementen och deraf beredd torfpudrett. Dermed var visserligen
icke så litet vunnet, då dessa smittoförande organismer i alla fall
qvarhölles i och af torfmullen, men för deras fulla tillintetgörande hade man
att utöfver torfmull tillgripa kraftigare medel. Ett sådant trodde sig
också Pfuhl hafva funnit i kalkmjölk, hvaraf en ringa mängd vore
tillräcklig för att döda tyfoidfeber- och kolerabaciller.
För ett par år sedan upptogs frågan af K. Schröder till förnyad
behandling a hygieniska institutet i Marburg och han fann bland annat,
att en tillsats af torfmull till i vatten suspenderade renkulturer af de
baciller, som förorsaka kolera, tyfus och andra sjukdomsformer, vore i
stånd ej blott att hejda deras utveckling utan ock att hastigt och
fullständigt tillintetgöra dem. Då försöken utfördes i närvaro äfven af
ex-krement, blefvo utslagen visserligen något mindre gynnsamma,
antagligen derför att en genom jäsningsprocesser deri redan bildad
ammoniak-halt motverkade den förintande inflytelse, som torfmullen vid närvaro
af endast vatten genast visade på renodlingarne; dock gingo, enligt
hvad Schröder uppgifver, äfven under dessa förhållanden både
kolera-och tyfusbacillen sin upplösning till mötes, den förra redan efter 2,
den senare först efter 13 dagars förlopp.
Schröder offentliggjorde sina iakttagelser just vid tiden för den
häftiga koleraepidemi, som år 1892 härjade pä några tyska platser och i
anledning af den betydelse, de onekligen syntes ega för bekämpandet af den
svåra farsoten, uppdrog tyska landtbrukssällskapet åt föreståndarne dels
för hygieniska instituten vid universiteten i Marburg, Jena och
Greifswald, dels för kemiska försöksstationen i Bonn, proff. Fränkel, Gärtner,
Löffler och Stutzer, att afgöra, huruvida man genom torfmullsbehandling
af fekalier, med eller utan tillsats af vissa för växterna dels närande
dels oskadliga ämnen, verkligen kunde lyckas att bringa deri inblandade
frön till smittosamma sjukdomar och särskildt kolerabaciller till en säker
undergäng.
De omfattande undersökningar, sora nämnda forskare nu anställt i
ämnet, medgifva icke vidare det minsta tvifvel derom, att mosstorfven
i enlighet med Schröders uppgift är i besittning af en utpreglad
desinficerande verkan på infektionsorganismer. Renodlade kolera- och
tyfus-baciller befunnos nämligen dödade efter att på sin höjd blott ett par
timmar hafva varit underkastade inflytandet af genomfuktad mosstorf.
Deras stora känslighet för fria syror, äfven af mycket stark utspädning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
