Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
är i hög grad anmärkningsvärd. Lösningar af saltsyra, svafvelsyra,
ättiksyra och fosforsyra af resp. blott 0,oi, 0,os, 0,05 och 0,os proc. styrka
dödade nämligen ifrågavarande baciller redan inom 15 min. förlopp och
hvitmossetorfven sjelf har otvifvelaktigt att tacka sin svagt sura karaktär
för den förödande verkan på dessa sjukdomsalstrare, som hon utöfvar.
Äfven sådana preparat, som innehålla salter af starkt sur reaktion,
exempelvis det såsom gödslingsmedel allmänt tillgängliga superfosfatet,
verkade på samma sätt som de fria syrorna, om ock något svagare.
Neutrala föreningar, sådana som gips och kainit, hvilka likaväl som
snperfosfaten funnit användning såsom konserveringsmedel mot
qväfveförlust ur stallspillning, visade sig deremot fullkomligt overksamma och
störde på intet sätt infektionsorganismernas lifsfunktioner. Äfven vid
närvaro af en jemförelsevis ganska stor mängd kolsyrad ammoniak i
lösningen, så att dess reaktion var starkt alkalisk, bibehöllo de sig vid
fullaste lifskraft. Sistnämnda förhållande är af alldeles särskild
betydelse för den föreliggande frågan, enär såväl hvitmossetorfven sjelf som
exkrementen innehälla ammoniakalstrande ferment, hvilka genom sin
lifsverksamhet sälunda kunna bereda infektionsorganismerna gynnsamma
existensvilkor äfven vid närvaro af mosstorf, i det nämligen den af
dem genererade ammoniaken icke blott kan förringa, utan så snart den
bildats i större mängd än som till torfvens neutralisering erfordras, rent
af upphäfva hennes naturliga desinfektionsförmåga, Emellertid
motstå dessa ammoniakalstrande ferment lika litet som kolera- och
tyfus-bacillerna inverkan af fria syror; dock måste de användas i en 4—5
gånger starkare koncentration, för att ammoniakfermentet efter 48
timmar skall vara dödadt.
Torfvens verkan är således helt och hållet beroende af reaktionen
hos den vätska, hvari bacillerna finnas uppslammade, och i full
öfverensstämmelse härmed visade sig mosstorfvens inflytande helt olika, om
infektionsbacillerna voro inblandade å ena sidan i alldeles färska och
följaktligen ammoniakfria exkrement, eller å den andra i exkrement,
som en längre eller kortare tid varit öfverlemnade åt sig sjelfva, och i
hvilka kolsyrad ammoniak derför hunnit uppstå i större eller mindre
mängd. I förra fallet tillintetgjorde hvitmossetorfven infektionsbacillerna
antingen lika hastigt, som när de i renodladt skick utsattes för inverkan
af mosstorf ensam, eller åtminstone redan efter några få timmars
förlopp; tillsammans med äldre exkrement och mosstorf kunde de deremot
fortlefva många dygn utan att försvagas till eller gå miste om sin
fortplantningsförmåga. Med anledning häraf är det lätt att inse vigten
och betydelsen deraf, att uttömningarne redan omedelbart efter det de
lemnat organismen, och innan någon ammoniakbildning i dem kommit
till stånd, blifva utsatta för mosstorfvens bakteriedödande inverkan.
Denna fordran är vid användning af torfmullsklosetter på ett
tillfredsställande sätt fylld, och under normala förhållanden kan intet berättigadt
tvifvel förefinnas derom, att man i och med en sådan anordning väl sörjt
för uttömningarnes oskadliggörande. Men då man till exempel
svårligen kan förekomma, att de friska exkrementen komma i beröring med
qvarlefvor af äldre, som möjligen för smittoämnen kunna blifva lämpliga
utvecklingshärdar, så erbjuder torfmullen under rådande farsoter ensam
ingen säker garanti för fullständig desinfektion, utan man måste derför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
