Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
pingue, och derigenom antog kaustika egenskaper. Black åter menade,
stödd på sina kvalitativa experiment, att kausticeringen berodde på
kalkstenens genom hettan föranledda sönderdelning i kalk och »fix
luft», en från den atmosfäriska luften skild gasart. Lavoisiers
kvantitativa metod visar, att bränningen långt ifrån att tillföra någon ny
beståndsdel, tvärtom medför en bestämd vigtsförlust, och afgör alltså frågan
tilll Biachs förmån på ett sätt, som icke tillåter någon invändning.
Det är vidare i Opuscules physiques et chimiques Lavoisier anför
sitt bekanta, klassiska experiment med tennet (eller med fosforn), som
han upphettar i ett slutet glaskärl, hvarvid han visar, att 1/5 af den
inneslutna luften förenar sig med metallen, att när denna femtedel är
förbrukad, all ytterligare absorption upphör, att de återstående 4/5 af
luften äro odugliga att underhålla förbränningen, samt att — det icke
minst vigtiga — apparatens totalvigt ej undergår någon som hälst
förändring genom försöket.
Det återstod nu att fastställa naturen af den beståndsdel i luften,
som vid kalcineringen ingår förening med metallerna. I detta
hänseende förekommen genom Scheeles och Priestleys upptäckt af syret, är
likväl Lavoisier den förste att till fullo uppskatta upptäcktens betydelse,
i det han infogar densamma såsom den dittills felande hörnstenen i sin
nya förbränningsteori. Luften får icke längre uppfattas såsom en enkel
kropp, ett element; den är en blandning af tvänne luftarter, den ena
är tjenlig att underhålla andningsprocessen och åstadkommer
vigtstillökningen hos kal ornerade ämnen, den andra deltar ej i
kalcinerings-processen och kan i och för sig ej uppehålla respirationen. Samtidigt
visar han, att den »fixa luften» är en förening af kol med det
nyupptäckta syret, och verkställer äfven en kvantitativ analys af den
atmosfäriska luften.
Ar 1777 uttalar han såsom sin åsigt, att gaserna endast äro att
uppfatta såsom en särskild form af den flytande och fasta materien, och
att alla gaser säkerligen kunna kondenseras, om de blott utsättas för
tillräcklig afkylning och tillräckligt tryck, en förutsägelse, hvilken som
bekant först vär tid lyckats förverkliga.
Det är ungefär vid denna tid han utsträcker sina rön från kemiens
till fysiologiens område: respirationen är icke, såsom man dittills
antagit, en blott och bart mekanisk akt utan innefattar äfven en kemisk
process, fullt analog med förbränningen. Yid andningen bildas fix luft
(= kolsyra), i det den inandade luftens syre förenar sig med en del
af kolet i de organiska väfnaderna. Några år senare (1785) visar han,
att vid respirationen äfven ett annat ämne syrsättes, nämligen vätet
(le gaz inflammable), och att dervid vatten bildas, hvilket således lika
litet som luften längre är att hänföra till olementens antal.
Hittills har han ständigt uttalat sig särdeles försigtigt, man skulle
kunna säga undvikande om flogistonteorien; oaktadt snart sagdt alla
hans rön stå i oförsonlig motsats till densamma, uppskjuter han länge
det direkta angreppet. När detta slutligen kommer, är det så mycket
oemotstån dligare.
Forts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
