Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
huruvida de aristoteliska elementen eld, luft vatten och jord kunde
omvandlas i hvarandra eller icke. Att vatten kunde förvandlas till jord,
framhölls från vissa håll såsom sannolikt med stöd af den flerfaldigt
gjorda iakttagelsen, att vatten efter långvarig kokning och derpå
följande afdunstning qvarlemnar en »jordartad» återstod. Lavoisier upptar
frågan till förnyad experimentel pröfning. Han upphettar vatten under
100 dagars tid i ett slutet glaskärl, hvars vigt blifvit noggrannt bestämd
före försöket. Efteråt väger han kärlet ånyo, konstaterar en märkbar
vigtförlust och finner, att denna fullkomligt motsvarar vigten af den
återstod, som erhölls vid vattnets afdunstning. Den förmodade
omvandlingen reducerar sig således till ett vanligt lösningsfenomen.
Resultatet, ehuru för sin tid särdeles beaktansvärdt, är i och för sig vida
mindre märkligt än den använda undersökningsmetoden. Här
framskymtar redan gryningen till »den kvantitativa forskningens tidsålder»,
såsom Kopp benämner det skede af kemiens utvecklingshistoria, i hvilket
vi ännu befinna oss.
Något senare (1771—72) visar Lavoisier tillsammans med Cadet och
Macquer, att tillträde af luft är nödvändigt för diamantens förbränning,
ett förhållande som i våra dagar förefaller till och med nybörjaren
sjelfklart, men som på Lavoisiers tid var föremål för lifligt menings utbyte
inom den lärda verlden.
Han konstaterar vidare (1772), att fosfor och svafvel vid
förbränning tilltaga högst betydligt i vigt, och förklarar denna vigtstillökning
så, att »luften» upptages af de brinnande kropparna (»cette augmentation
de poids vient d’une quantité prodigieuse d’air qui se fixe pendant la
eombustion»).
Hittills har han icke trädt i någon direkt opposition mot den
all-härskande flogistonteorien. Han blir dock för hvarje nytt rön allt mera
öfvertygad om dess otillräcklighet och dess oriktighet. Men det är
honom icke nog att rifva ned, han vill också bygga upp. Härtill fattas
honom ännu tillräckligt material, och det material, som finnes, synes
honom icke vara nog pålitligt. Han beslutar derför »att upprepa sina
föregångares försök, att kontrollera dem genom nya, att närmare studera
de gaser, som utvecklas vid jäsning och destillering, samt framför allt
att undersöka naturen af den luftart, som absorberas vid förbränning».
Det är alltså i första rummet genom ett noggrannt studium af gaserna,
han hoppas närma sig det föresatta problemets lösning.
På detta område saknade han emellertid icke framstående
föregångare. Yigtiga upptäckter hade redan blifvit gjorda af Black, Cavendish,
Priestley och Scheele. Ännu vigtigare skulle inom kort följa. Om dessa
sina föregångares arbeten uttalar han sig på följande karaktäristiska
sätt: »dessa olika författares arbeten förekomma mig såsom skilda länkar
af en stor kedja, — det återstår ännu en serie af rön, som äro
nödvändiga för att sammanfoga kedjan till ett helt.
Aret 1773 blef för Lavoisier särdeles rikt på vetenskapliga resultat,
hvilka han nedlade i ett särskildt arbete, »Opusculesphysiques et chimiques».
Häri sliter han på ett afgörande sätt den vetenskapliga tvisten mellan
Black och Meyer angående orsaken till kalkstenens kausticering vid
upphettning. Den senare sökte göra troligt, att kalkstenen vid
bränningen ur elden upptog en hemlighetsfull »princip», det s. k. acidum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
