Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
utan betydelse, särskildt om qväfvehalten är låg. Mängden af dessa
gaser har i ett större antal analyser, der de blifvit bestämda, varierat
mellan 0,03 och 0,3 ca, en gång (vid hastig förbränning af hippursyra)
steg den till mer än 0,5 cc.; vanligen har mängden varit omkring 0,2
ca, hvilken volym är tillräckligt stor för att förtjena allt afseende vid
bestämningen af qväfvet.
Den gång af gasanalysen, som jag efter vunnen erfarenhet, funnit
lämpligast, är följande.
Först mätes totalmängden gas. Kolsyran absorberas med kalilut,
och den återstående gasen mätes. Denna håller då qväfgas, qväfveoxid
och en eller flere af gaserna: koloxid, vätgas, kolväten.
För att bestämma dessa afmätes en tillräcklig mängd ren syrgas
(något mindre volym än denna gasblandning) och blandas öfver litet
vatten med gaserna samt får inverka flere minuter, för att qväfve
oxiden må omsättas till salpetersyra:). Gasen behandlas derpå med
kalilut och mätes. Den kontraktion, som iakttages vid inverkan af
syrgas på qväfveoxid, skall, om den divideras med 1,75, gifva värdet
för qväfveoxiden. Misslyckas denna bestämning genom en af de (se
noten) nämda orsakerna, så kan man dock genom de följande
bestämningarne få ett nöjaktigt värde för qväfveoxiden.
Den vidare gången af gasanalysen är följande. Knallgas eller
vätgas (deraf mindre än som svarar mot det förefintliga syret) tillblandas
och gasen förpuffas. Genom förefintligt öfverskott af syrgas förbrännas
då koloxid, vätgas och kolväten, som kunna finnas med.
Kontraktionen bestämmes. Derefter absorberas den bildade kolsyran med
kalilut och det funna värdet lägges till det förut erhållna värdet för
kolsyran. En afmätt mängd (syrgasfri) elektrolytisk vätgas (mer än dubbelt
mot det förefintliga syret) tillblandas, och gasen förpuffas. Af
kontraktionen får man kunskap om mängden syrgas, som fanns qvar i
blandningen. Om denna fråndrages gasvolymen före tillblandningen af
vätgas, eller om mängden vätgas, som ej förbrukades vid förpuffningen,
drages ifrån den till sist qvarvarande gasvolymen, så får man värdet för
qväfgasen. Detta, plus halfva volymen af qväfveoxiden, ger volymen
af substansens hela qväfvemängd.
Om den direkta qväfveoxidbestämningen misslyckats, eller om man
vill kontrollera denna, har man att söka värden för koloxid, vätgas och
kolväten (sumpgas). Då syreförbrukningen vid qväfveoxidens
omsättning i så fall ej kan anses vara känd, så saknas egentligen data för en
sådan beräkning. Jag brukar göra så, att jag gör en beräkning under
antagande, att det varit endast koloxid och vätgas, en annan under
antagande af endast koloxid och Sumpgas. På grund af den bildade
kolsyremängden och kontraktionen beräknas mängden af de nämda
gaserna under dessa båda antaganden. Om de funna värdena jemte
värdet för qväfgasen drages ifrån volymen af den gas, som återstod
efter den första absorptionen med kalilut, så får man två värden, som
skulle lemna ett uttryck för qväfveoxiden. Dessa värden bruka ofta
2) Denna reaktion får ej ske öfver kalilut, ty då kan nitrit bildas och
kontraktionen blifva för liten. Ej heller bör den ske omedelbart öfver qvicksilfver, ty då kan,
såsom jag sett, qvicksilfret angripas under bildning af nitrösa ångor, hvilka åter binda
syrgas, hvarigenom kontraktionen blifver för stor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
