Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
fall kunde öfvergå till ozon, och genom vexelverkan mellan förändrad
och oförändrad vätesuperoxid bortgick då syre, och man fick vatten,
så t. ex. vid närvaro af platina. Ehuru Schönbeins förklaring kunde
kallas ganska sinnrik, var den dock ej så litet konstlad och har måst
vika för senare tiders djupare insigt i elementens natur.
Man har i allmänhet antagit, att vätesuperoxiden är en högre
oxidationsgrad af väte, som består af två förenade hydroxylgrupper,
äfvensom att det måste anses bildadt genom oxidation af vatten. Men
detta kan ej vara riktigt, enär man ej genom något kändt
oxidationsmedel kan oxidera vatten; ozon är indifferent till vatten, och fria
syreatomer, som utvecklas vid den positiva polen af en elektrisk ström,
likaså. Å andra sidan förstöres också vätesuperoxiden af alla
oxidationsmedel.
Genom en mängd undersökningar utförda under åren 1882—1893
(till större delen offentliggjorda i Ber. d. d. chem. Ges.) har Traube
visat, att ingen kropp förmår vid vanlig temperatur inverka på
fullkomligt torr syrgas, icke ens natrium. Men då under vanliga
förhållanden många metaller oxideras redan i luften, uppstår den frågan,
om vatten är orsak till oxidationen af sådana ämnen som zink, bly,
jern, palladiumväte. Använder man vid ifrågavarande försök alldeles
luftfritt vatten, finner man, att ingen förändring inträder. Till långsam
oxidation af oädla metaller fordras med nödvändighet både syre och
vatten och dervid bildas tillika alltid vätesuperoxid; man ledes således
till den föreställningen, att vattnets sönderdelning är en följd af
metallens och syrets gemensamma inverkan. Man måste antaga att
zinkhydrat och vätesuperoxid bildas enligt följande eqvation:»
Zn + gHH + 02 - Zn(OH)2 + H202.
Under det att zink ensamt ej förmår taga hydroxyl från vatten,
sker detta genast, om syremolelcylens affinitet till väte kommer till.
Det är alldeles samma fenomen som t. ex. lerjordens sönderdelning
genom gemensam inverkan af kol och klor; kol utan klor kan ej
framkalla någon sönderdelning. Den vätesuperoxid, som under dessa
förhållanden bildas, kan under reaktionens början påvisas i nästan
teoretisk mängd, men förbrukas åter under reaktionens fortgång till
bildning af hydrat enligt eqvationen:
Zn + H202 = Zn(OH)2.
Huru mycket superoxid söm kan isoleras, beror alltså på den större
eller mindre energi, hvarmed metallen åter förstör hvad som bildats
under reaktionens första skede.
Enligt Traubes försök kan vätesuperoxid vinnas syntetiskt endast
genom inverkan af syrgas (i molekulärt tillstånd) på väte. Bland
bildningssätten må nämnas: 1) vid katoden af den elektriska strömmen,
om den der utvecklade vätgasen kommer i beröring med syre; 2) vid
långsam förbränning, t. ex. af zink, om den dervid af vatten utvecklade
vätgasen kommer i beröring med syre; 3) vid förbränning af vätgas i
glödhetta; 4) vid inverkan af palladiumväte på syre. Af dessa och
ännu andra förhållanden sluter Traube, att vätesuperoxiden måste hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
