Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
till stånd. Dock fanns det bland de många derstädes brukliga måtten
ett längdmått, som åtnjöt ett slags erkännande från statens sida,
alldenstund »en modell af en mångfald deraf förvarades i Paris till
allmänt begagnande; den bestod af en med klammer vid muren till
Chatelet fästad jernskena, försedd med två utsprång». Afståndet mellan
utsprången betecknades som toise, och borgare, som ville kontrollera
riktigheten af sina måttstockar, lade dem mellan de båda utsprången.
Då vid fastställandet af det metriska systemet toise’n (ehuru ej den
från Chatelet utan en från denna härledd, peruansk toise) tjenade som
grundval, så bar Chåtelet-modellen fått en viss historisk betydelse.
Äfven för vigtsenheten fanns i Paris en modell i form af »pile de
Charlemagne» motsvarande 50 marker, hvilken nu torde vara omkring
600 år.
I Tysklands stater och städer voro måttsystemen högst vexlande,
och det är bekant, att ännu långt in i vårt århundrade nästan hvarje
stat hade sitt eget system.
Om äldre mått och vigt i Sverige har L. Falkman utgifvit ett
förträffligt arbete, Stockholm 1884.
Mot slutet af förra århundradet, då förvirringen bland
måttsenheterna visat sig förderflig isynnerhet för de geodetiska arbetena,
faststäldes i Frankrike, der dessa arbeten stodo i flor, det metriska
systemet, som nu eröfrat nästan hela verlden.
De ursprungliga förslagen till ett enhetligt måttsystem. Så snart
man inom naturvetenskaperna började utföra exaktare mätningar,
framstäldes också förslag om ett enhetligt måttsystem, och, då man snart
insåg, att allmänna måttsenheter framför allt måste hafva en
internationel karakter, kom man redan tidigt på den tanken att taga dessa
enheter från naturen. Man fann också genast för längdenheten, — vid
denna gjorde sig saknaden af ett enhetligt, fast mått mest känbar —
de båda naturliga mått, som ännu tjena till grundval och kontroll derför.
Huyghens föreslog 1664 att härleda längdenheten ur längden af den
enkla sekundpendeln, och i sin 1673 utgifna afhandling »horologium
oscillatoriuhi» ville han bestämma tredjedelen af sekundpendeln såsom
enhet med benämningen »pes horarius». Då man något senare
upptäckte, att pendellängden ej är densamma under alla breddgrader,
uppgaf häri äfven en bestämd breddgrad. Sex år efter Huyghens, 1670,
uppträdde fransmannen Mouton med det förslaget att begagna jordens
storlek såsom grundval för måttsbestämningar. Längdenheten skulle
vara lika med en bågminut af en storcirkel på jordytan.
Underafdel-ningarne af denna enhet, som han kallar mil, ville han inrätta efter
decimalsystemet. Efteråt har detta förslag blifvit på mångfaldigt sätt
modifieradt, tills det med vissa ändringar och närmare bestämmelser
förverkligats i metersystemet.
Emellertid förgick nästan ett helt århundrade, innan man på allvar
grep sig an med ett af dessa förslag. Visserligen hade Picard och
sedan Bouguer och Lacondamine varmt förordat Huyghens tanke, och
den senare hade till och med efter afslutningen af den berömda
längdmätningen i Peru, som i förening med Clairaut7s och Maupertuis7
samtida mätningar i Lappland skulle afgöra jordens gestalt, under
eqvatorn låtit i sten inhugga sekundpendelns längd derstädes och förse
Svensk Kemisk Tidskrift. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
