Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
af Rayleigh och Ramsay hade den sistnämnde lyckats upptäcka ännu
ett nytt grundämne i den gasblandning, som erhålles vid mineralet
Cleveits behandling med syror. Det nya grundämnet har visat sig på
goda grunder kunna anses identiskt med ämnet helium, det för solen
karakteristiska elementet. Redan innan Ramsay q upptäckt
offentliggjordes, hade man i Upsala begynt undersöka Cleveitgaser. Prof.
Pettersson visade spektrum af från Upsala erhållet helium. Föredraganden
omnämnde vidare några nya experiment, som utförts med argon, som
jämte helium äfven har påvisats i Cleveit. Bland dessa må nämnas
några som blifvit utförda af ett par engelsmän, hvilka undersökt ärtor,
moss m. fl. organiska kroppar på argon, men ej kunnat konstatera dess
närvaro. Argon tyckes alltså ej förekomma i den organiska verlden.
I diskussionen yttrade sig prof. Pettersson, lic. Holmquist och känd.
Guinchard.
Bidrag till frågan om oorganiska kroppars
konstitution.
Föredrag i Kemistsarnfundet af J. Guinchard.
Det har blifvit sagdt, att de molekulära föreningarna äro den
moderna valensteoriens akilleshäl, dess mest sårbara punkt. En
naturlig följd har blifvit, att åtskilliga försök gjorts till förklaring af
dessa föreningars konstitution och alltid på det sätt naturligtvis, att
man sökt lösa frågan på valensteoriens ståndpunkt. Men de formler,
som man på detta sätt härledt, ha blifvit högst komplicerade och i
många fall ganska osannolika och »gjorda». Slutsumman är, att man
om de nämnda föreningarne egentligen intet annat vet än, — att de äro
molekulära, ett vackert namn för en oklar föreställning.
Hvad specielt metallamoniaksalterna beträffar, om hvilka vår
uppsats hufvudsakligen handlar, ha teorier blifvit framstälda af
Berzelius, Claus, Blomstrand, A. W. Hofmann m. fl. Af dessa bar
Blomstrands teori med amoniakkedjor blifvit den segrande, d. v. s.
den är minst osannolik. Jörgensen, som på senare tid utfört en serie
synnerligen vackra undersökningar på detta område, har äfven anslutit
sig till nämnda teori. På senare tiden (1893) har emellertid ytterligare
en teori blifvit framstäld af A. Werner. Denna, som utmärker sig
genom ganska djärfva och egendomliga hypoteser, har i hufvudsak
blifvit återgifven i Sv. K. T. 1893, 1, 2, men jag vill här inledningsvis
i yttersta korthet upprepa hufvudpunkterna.
Werner sysselsätter sig med metallamoniaksalterna, som
innehålla komplexerna M(NH3)6 och M(NH3)4 — t. ex. luteokoboltklorid
Co(NH3)6Cl3 och kopparamoniaknitrat Cu(NH3)4(N03)2 — och med de
derivat, som uppstå genom amoniakafspaltning resp. amoniaks
ersättning med andra grupper, och visar på detta sätt, att ett nära samband
eger rum mellan såväl metallamoniaksalter som salternas hydrater och
dubbelsalterna (jfr Cr(NH3)6Cl3, Cr(H20)6CJ3 och Co(CN)6K3), samt slutar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
