Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
med att införa en gemensam teori för dessa föreningars konstitution
genom införande af koordinationstalet jämte valenstalet. Det senare
talet anger det högsta antal envärdiga atomer som titan medverhin af
andra elementaratomer kunna vara direkt bundna vid en atom. Det
förra talet skulle ånge det högsta antal grupper och atomer (utan
åtskilnad), som kunna vara direkt bundna vid en atom. (Jfr föreningarna
kromklorid CrCl3 och luteokromklorid Cr(NH3)6Cl3; kromen har
valenstalet 3 men koordinationstalet 6). För att klargöra konfigurationen
antar Werner, att grupperna äro placerade i spetsarne af en oktaeder
(hos grupperna MX6).
En hufvudpunkt i Werners spekulationer är, att föreningarne af
typerna M(NH3)6C13, M(NH3)5C13, M(NH3)4CJ3 och M(NH3)3C13 innehålla
resp. 3, 2, 1 och ingen negativ jon. Koboltens luteo-, purpureo-,
praseo-och triaminsalter erbjuda exempel härpå och böra således lämpligen
tecknas Oo(NH3)6Cl3, (G^g^)cU, (C°(I^)ci och CogJ^.
Ett vidare aflägsnande af amoniak ger upphof till föreningar af
typerna fM(N^MK, (M(IJ^)K2 och MCJ6K3 med resp. 1, 2 och 3
pos. joner. Werner ledes häraf konsekvent till antagandet, att första
vilkoret för elektrolytisk dissociation af ett salt är förmågan hos dess
metallatom att omge sig med ett visst antal grupper — vanligast vatten
— (bestämdt genom koordinationstalet), som hindra en direkt bindning
mellan metallatomen och syreresten. Violett kromklorid, som är
fullständigt fällbar med AgN03, skulle i vattenlösning vara Cr(H20)6Cl3, då
däremot den gröna, som är ofullständigt fällbar, skulle innehålla klor
bunden direkt vid metallatomen på grund af ett bristande antal
vattenmolekyler i den »sk}Tddande manteln».*)
Dessa temligen djärfva hypoteser, som dock i många fall på ett
verkligen elegant sätt förklara öfvergången från den ena föreningen till
den andra, ha naturligtvis mottagits med ett visst mått af skepticism.
Det är i synnerhet Jörgensen2), som uppträdt skarpt mot Werner, hvilken
naturligtvis ej blifvit svaret skyldig.3) Det torde vara af intresse att
återge något af denna kritik och motkritik i och för en mera allsidig
belysning af den både viktiga och intressanta frågan.
Jörgensen anser Werners spekulationer stå i öppen strid med
valensteorien, och *att frånse från valensläran är ändock i detta
ögonblick detsamma som att afstå från hvarje teoretisk förklaring af
föreningars atomistiska sammansättning». Werner betonar återigen, att
hans teori ej är ett angrepp mot själfva valensbegreppet utan blott mot
de talrika specialåskådningarne hos åtskilliga forskare öfver valensen.
Det är hufvudsakligen trenne frågor, som Werner söker besvara.
1) Bör man skilja frågan om platina-amoniakföreningarnes
konstitution från frågan om de öfriga metall-amoniakföreningarnes
(Co, Cr, Rh).
*) Jfr dock, att de bästa ledarne såsom kalisalterna kristallisera utan
kristallvatten.
2) Zeitschr. anorg. Ch., 5, 147 och 7, 2 8 9.
3) Zeitschr. anorg. Ch., 8, 152.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
