Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
värde som 30, med användning i hvarje fall af slagg i alldeles samma
grad af finfördelning och innehållande noggrannt lika stora mängder
fosforsyra.
När man nu frågade sig, hvar anledningen till en så stor skilnad
i verksamhet kunde vara att söka, så låg den förmodan onekligen
nära till hands, att den mycket vexlande kalkhalt, som de använda
slaggerna hade att uppvisa, möjligen egde något inflytande härutinnan.
Man kunde j nämligen ha skäl till det antagande, att preparat, rika på
kaustik kalkj, förvittrade lättare i beröring med jorden och vore lättare
lösliga samt fördenskull af snabbare verkan än andra, mera kalkfattiga
slaggarter. Vid närmare pröfning höll emellertid detta antagande
alls-icke streck. Än visade sig nämligen en kalkrikare slagg verka
förmånligare på växtligheten, än var förhållandet det motsatta;
kalkhalten stod alltså icke i något bestämdt och regelbundet samband med
thomasslaggens verkningsvärde, eller med andra ord tillgängligheten
af dess fosforsyra var icke beroende på en större eller mindre halt af
kaustik kalk i preparaten. Under försökens fortgång riktade man
vidare sin uppmärksamhet på kiselsyrehalten i desamma, hvilken också
befanns vara underkastad en betydande vexling. Det visade sig nu,
att en engelsk skäligen fosforsyrefattig produkt med ej mindre än 15,s
proc. kiselsyra var till den grad lätt sönderdelbar i jorden, att den till
sin verksamhet nära nog kunde anses jemförlig med superfosfat, under
det en annan slagg, som härstammade från ett böhmiskt jernverk, och
visade sig i hög grad overksam, endast innehöll 3 proc. kiselsyra.
Efter att hafva fullföljt den härmed gifna anvisningen vidare, lyckades
Wagner snart ådagalägga, att inom vissa gränser ett ganska
regelbundet samband förefinnes emellan thomasslaggens halt af kiselsyra
och dess inverkan på växterna: ju rikare ett preparat var på kiselsyra,
desto lättare afgaf detsamma sin fosforsyra åt växterna, desto kraftigare
var dess inverkan på dem.
Nu utmärker sig fosforsyran bland annat, såsom vi veta, för en
utpreglad benägenhet att bilda s. k. dubbel- eller komplexa syror.
Tack vare omfattande undersökningar, som i synnerhet på senare åren
bedrifvits med stor ifver, känner man numera dylika föreningar i stort
antal. Första exemplet på en komplex fosforsyra ega vi redan från år
1848, då Svanberg och Struve på den förres laboratorium här i
Stockholm sysselsatte sig med studier öfver molybden. De erhöllo då för
första gången det ammoniumfosfomolybdat, som sedermera skulle blifva
af sådan vigt för den analytiska kemin, när det gäller att uppspåra
äfven minimala fosforsyremängder. Det betydelsefulla fosfomolybdatet
ger oss också ett godt exempel derpå, huru som salter af komplexa
syror kunna besitta egenskaper, som äro helt främmande för de
särskilda komponenter, hvaraf de besta. Detsamma utgöres ju af en
kristallinisk, lifligt gulfärgad och i salpetersyra olöslig förening; dess
särskilda beståndsdelar lösas åter hvar för sig i samma syra utan den
minsta färgning.
Jag har här af en särskild anledning påmint om dessa oss alla
välbekanta förhållanden. Man torde nämligen, synes det mig, med skäl
kunna antaga, att den i stort framställda hyttprodukt, med hvilken vi
här befatta oss, innehåller kalksaltet af någon likartad komplex fosfo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
