Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
upptagande, så att fabrikatet ej blir lämpligt i praktiken. Att
ammoniak-salpetersprängämnena i regel behöfva starkare tändhatt än
de«nitroglyce-rinhaltiga för att bringas till explosion, torde ej spela så stor roll.
Ett område, som ammoniaksalpetersprängämnena dock fullkomligt
beherska, är kolgrufvorna. För att här undvika grufgasexplosioner har
det visat sig nödvändigt, att förbränningstemperaturen hos de använda
sprängämnena ej öfverstiger 2,200°. Såsom lämplig dämpare härför har
man funnit just ammoniaksalpeter, hvars förbränningstemperatur
knappast öfverstiger 1,000°. Det åtgår dock vid dynamit ej mindre
än 2.5 a 4 gånger så mycket ammoniaksalpeter och vid
bomullskrut 4 å 5 gånger, hvarjemte mängden knallqvicksilfver, som
behöfves för fullständig explosion, måste ansenligt ökas.
Ammoniaksal-petersprängämnen äro nu utan vidare lämpliga för ändamålet och hafva
äfven af offentliga kommissioner i såväl Frankrike som Tyskland
rekommenderats. Äfven för en hel del andra ändamål, der relativt
mindre brisans önskas, hafva de gifvits företräde.
Utom de nu nämda finnas en hel del andra
sprängämneskompositioner, deri ammoniaksalpeter ingår såsom väsentligaste beståndsdelen,,
såsom i blandningar med trämjöl och svafvel, pikrinsyra etc. ete, men
de hafva ej väckt större intresse eller fått någon allmännare
användning. Äfven ingår ammoniaksalpetern jemte andra »syrebärare)) i
talrika sprängämnen, såsom extra dynamit (jfr ofvan), kloratblandningar
ete, men äro dessa naturligen icke att anse såsom väsentligast baserade
på ammoniaksalpeter.
Djupkroppens förmåga att tillgodogöra sig jernsalter. Det har varit
föremål för tvifvel, huruvida jern i form af jernhaltiga läkemedel
verkligen kunde resorberas af kroppen. Några helt nya försök rörande
denna fråga äro derför af intresse. KunJcel och Anshelm (Pflugers
Archiv 61, 595—606) experimenterade med två hundar, som hvardera
erhöllo 750 gr. mjölk dagligen och den ene derjemte 30 droppar
jern-albuminatlösning. Hvarje vecka företogs samtidigt åderlåtning på båda
hundarne, hvarvid 1/3 af deras blodmassa aftappades, och denna
åderlåtning upprepades 7 gånger. Den hunden, som ej fick jern, förlorade
på detta sätt inalles 112 mg. jernoxid, men hade med mjölken blott
upptagit 44 mg. Också voro tungan och gommen på denna hund
mycket anemiska. Den andra, jernätande hunden förlorade under samma
tid 134 mg. jernoxid men visade det oaktadt inga tecken till anemi,,
hvilket ej kan förklaras på annat sätt, än att hunden resorberat och för
sin blodbildning gjort sig till godo en del jern ur jernalbuminatet.
Skilnaden framträdde ännu tydligare, sedan djuren blifvit dödade, då
hela blodmängden och de särskilda organen undersöktes på jern. I
synnerhet framträdde denna skilnad hos lefvern, i det att den
jernätande hundens lefver höll 31.7 mg. jernoxid, den andres blott 4.3 mg,
Äfven Woltering (Z. physiol. Chem. 21, 186—233) har gjort liknande
försök med råttor, kaniner och hundar, hvilka jemte sin vanliga näring
erhöllo små mängder ferrosulfat. Lefvern visade hos dessa djur alltid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
