Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
De nyare framstegen inom belysningsområdet.
Af H. Bunte1).
Eeferat af Å. G. Ekstrand,
Stenkolsgasens användning till belysning, som 1792 först försöktes
af Murdoch, banade sig under första hälften af vårt århundrade väg
till de större städerna. Lysgas och fotogén hafva derefter under nästan
ett halft århundrade varit de förnämsta ljuskällorna, och först för
omkring 20 år sedan, i samband med verldsutställningen i Paris 1878,
uppträdde de elektriska båglamporna, hvilka lyste utan förbränning och
värme, såsom farlig medtäflare till det kemiska ljuset. Under
täf-lingskampen mellan dessa båda belysningsarter, har vår generation fått
bevittna en stegring i äfven de vanligare ljuskällornas effekt, hvarom
man förr ej haft en aning.
Med afseende på senare årens framsteg bör till en början framhållas,
att man lemnat de dyra cannel- och bogheadkolen å sido och i stället
med benzol karburerar den ur billiga kolsorter erhållna gasen, hvarigenom
man får en billig gas af hög lyskraft. I Amerika har gastillverkningen
gått en annan väg. Der lemnar nemligen fotogéndestillationen årligen
stora massor af dels gasolja dels svårflyktiga återstoder, hvilka ej
kunna direkt användas till belysning men väl till framställning af
lysgas. Genom att blanda ångorna af dessa oljor och deras
sönderdelningsprodukter med vattengas erhåller man i de amerikanska
städerna en karburerad vattengas af stor lyskraft. Samma metod har
också börjat användas i Europa på sådana ställen, der råpetroleum och
petroleumoljor äro tillräckligt billiga.
Sedan Davy 1819 hade utvecklat teorien för ljuslågan och faststält
de ännu gällande grundsatserna derför, dröjde det mer än ett halft
århundrade, innan belysningsproblemet befruktades genom en ny tanke.
Det var i täflingsstriden med det elektriska bågljuset som Fredrik Siemens
på lysgaslågan tillämpade principen om förbränningsluftens
förvärmning och i sammanhang dermed i sin regenerativbrännare skapade en
ljuskälla, hvilken med framgång kunde upptaga kampen mot det elektriska
ljuset, men knappt hade denna uppfinning börjat göra sig gällande,
förrän Edison år 1881 framträdde med sina elektriska glödljus och
derigenom skaffade det elektriska ljuset inträde på ett område, der
gasen förut varit nästan allenaherskande. Visserligen är det elektriska
glödljuset ej starkare än de vanliga gaslågorna, hvilka äfven äro
billigare, men det har bland andra fördelar äfven den, att man i ett
begränsadt rum kan öka glödlampornas antal och dermed belysningen
utan att stegra värmen. Lysgasens stora värmeeffekt, som gör den till
ett renligt och beqvämt bränsle, är för belysningen en stor olägenhet.
Emellertid skulle just den stora värmeeffekten i Bunsenbrännaren
blifva utgångspunkten för ett nytt framsteg på belysningsområdet. Vid
nyårstiden 1886 spred sig underrättelsen, att Auer von Weisbach i Wien
gjort en upptäckt, som innebar ett betydande framsteg i
belysningsväsendet och skulle medföra en fullständig revolution i gasindustrien.
Det gälde en glödlampa eller incandescenzbrännare, hvari en glödkropp
J) Berichte d. d. chem. Ges. XXXI,5 (1898).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
