Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
har naturligtvis metodens tillämpning ibland lemnat åtskilligt öfrigt att
önska. Metoden har föröfrigt emot sig den svårighet för analytikern»
som ligger i det föreskrifna noggranna utfällandet af svafvelsyrehalten
i lösningarna, hvarvid ej något nämnvärdt klorbariumöfverskott får
införas, en svårighet, som de flesta nyare kalibestämningsmetoderna söka
att kringgå.
En kalibestämningsmetod, som har funnit mycken användning i
Frankrike är Schlösings perhloratmetod (Comptes Rendus 73, 1269, (1870)).
Metoden är grundad på kaliumperkloratets olöslighet eller svårlöslighet
i alkohol, hvari perkloraterna af calcium, barium, magnesium och
natrium äro lösliga, och använder den fri öfverklorsyra som
fällningsmedel. En svafvelsyrehalt i lösningarna måste här liksom vid Fresenii
metod aflägsnas, innan kalibestämningen kan göras, men ett
klorbariumöfverskott gör vid denna metod ingen skada. Till följe af
kaliumperkloratets löslighet i alkohol torde metoden ej fullt uppnå Fresenii
metod i skärpa. Fri öfverklorsyra gör dock kaliumperkloratet
svårlös-iigare, såsom visats af d:r Wense-Westeregeln (Z. f. angew. Ch. 1892,233).
En metod, som undviker det föregående utfällandet af
svafvelsyrehalten i lösningarna, är den Lindo-Gladdingska, metoden af 1881 (Fres.
Z. 21, 407), hvilken vunnit allmän användning i Amerika. Metoden är
grundad derpå, att de kaliumplatinakloriden eventuelt förorenande
sulfaterna låta utlösa sig medelst stark salmiaklösning, mättad med
kalium-platinaklorid, uti hvilken lösning kaliumplatinaklorid är olöslig.
Metoden har varit utsatt för mycken kritik (se t. ex. Fres. Zeitschr. 35,68»),,
och synes den ej vara tillräckligt noggrann för att till allmännare bruk
förtjena att förordas.
På bättre princip äro de metoder bygda, som kringgå svafvelsyrans
utfällande på det sätt, att ur den eventuelt af sulfater förorenade
kaliumplatinakloriden reduceras fram en ren platina, hvars vigt bestämmes.
Dessa metoder äro franska.
Äldst af dessa metoder är Corenwinder’s-Contamine’$ metod af år
1879 (C. R. 89, 907, se ock Chemiker-Zeitung 1884, 907), som återfinnes
i alla franska analyshandböcker. Enligt densamma reduceras
kalium-platinakloridens vattenlösning medelst natriumformiat i kokhetta.
Metoden är otvifvelaktigt en af de bästa kalibestämningsmetoderna. Mot
densamma anmärkes, att platinareduktionen stundom går trögt och
platinan gerna vill sätta sig fast på glaskärlets väggar. Mycket hög
salthalt i lösningen synes försvåra reduktionen af platinan. Och
uppmärksammas bör, att reduktionen sker enligt formeln:
PtCJ4 + 4NaOCOH = 4NaCl + Pt + 2HOCOH + 2C02,
det vill säga att lösningen blir sur vid reduktionen. Men i starkare
sur lösning förmår ej myrsyra reducera platinaklorid.
Jean & Trillat (Chem. Zeit. Rep. 1892) hafva sökt förbättra
Corenwinder-Contamine s metod genom att i stället för natriumformiat
använda formalin som reduktionsmedel i lösning, som gjorts alkalisk
med natronhydrat. Efter de försök, som jag gjort, erbjuder formalinen
alls inga fördelar framför natriumformiatet. Och torde formalinens
skarpa, obehagliga lukt, som i en kokande vätska blir synnerligen
besvärande, hindra metoden från att finna allmännare användning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
