Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
Den oorganiska kemiens tilltagande betydelse.
Föredrag af van9t Hoff vid naturforskaremötet i
Düsseldorf i September 18981).
Referat af A. G. Ekstrand.
Redan för 200 år sedan gjorde Leméry en indelning af kemiens
område efter föreningarnes fyndorter och skilde mellan de i den
organiska naturen och de i mineralriket förekommande substanserna.
Denna indelning hade från början också ett inre vetenskapligt
berättigande, då den oorganiska kemien fick på sin lott den företrädesvis enkla
uppgiften att förklara de kemiska omvandlingarne hos den liflösa
materien, medan den organiska kemien öfvertog det vida mera invecklade
problemet rörande processerna hos den lefvande organismen.
Med tiden har definitionen på de båda afdelningarne måst ändras
till öfverensstämmelse med de faktiska förhållandena, men såsom
karakteristiskt kännetecken qvarstod, att den oorganiska kemien sysselsätter
sig med den enklare, den organiska med den mera komplicerade
uppgiften, och deraf kunna vi genast draga den vigtiga slutsatsen, att,
om man ordnar hufvudämnena på de exakta vetenskapernas område
efter den mer och mer invecklade beskaffenheten hos de uppstälda
problemen, nemligen matematik, fysik, kemi och biologi, så ligger den
enklare afdelningen af kemien, den oorganiska således, närmast fysiken,
den organiska deremot närmast biologien, och ordningsföljden blir
denna; fysik, oorganisk kemi, organisk kemi och biologi.
Enligt den definition, som på senare tiden varit gällande, har
organiska kemien haft till ämne kolets föreningar, under det att den oorganiska
kemien varit egnad åt de öfriga omkring 70 elementen och deras
föreningar, men denna indelning har ej kunnat med stränghet genomföras,
ty några kolhaltiga föreningar såsom soda och krita upptagas alltid i
oorganiska kemien. Man skulle derför kunna säga, att båda
afdelningarne för närvarande bäst karakteriseras genom olika mål och metod.
På det oorganiska området ligger svårigheten i reduktionen till
allt enklare föreningar och slutligen till elementen, och derför firar den
oorganiska kemien sina förnämsta triumfer i upptäckten af nya
grundämnen, och dess resultat få sitt högsta uttryck i NewlanäJs, Mendelejeffs
och Lothar Meyer’s naturliga system, hvilka förena dessa grundämnen
till ett helt. Föreningarne äro här jemförelsevis enkla, baser, syror och
salter, oftast lätta att erhålla och, något som är väsentligt, fullkomligt
bestämda genom qvalitativ och qvantitativ sammansättning.
På det organiska området råder det omvända förhållandet.
Sönderdelningen inträder ofta ganska lätt t. ex. redan vid oxidation, och det
väsentliga målet blir här syntes, som försvåras i synnerhet derigenom,
att äfven om sammansättningen, så till qvalitet som qvantitet är gifven,
dock olika former, s. k. isomerer, äro möjliga. Så t. ex. äro ättiksyra
och drufsocker qvalitativt och qvantitativt lika men dock ingalunda
x) Ur Zeitschrift für anorganische Chemie, Band 18. H. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
