Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Hvarpå bero nu dessa egenskaper, betraktade ur kemisk synpunkt?
Uppfinnaren sjelf ansåg oljsyran vara hufvudsaken; det visar sig dock
att ännu ett ämne i denna blandning är af betydelse, nämligen
manganoleat
Älwalit är en med linolja blandad hartsfernissa, i hvilken ingår
oljsyra och manganoleat. Det är denna hombination af oljsyra och
mangan-oleat, som utgör uppfinningens kärnpunkt.
För att fatta betydelsen häraf torde det vara skäl — enligt
Berzelii gamla regel: »med ledning af det bekanta söka förklara det nya
och obekanta» — att kasta en blick på frågan om ^möljans torkning
enligt nutidens kemiska uppfattning.
Trots de årtusen, hvarunder linolja sannolikt varit använd till
oljemålning, är dock frågan om kemiska förloppet vid dess s. k. torkning
•ej förrän i slutet af förra årtiondet någorlunda tillfredsställande utredd
genom undersökningar företrädesvis af Hamra, hvilken därvid anmärker:
DOaktadt de torkande oljornas stora tekniska betydelse, hafva de blifvit
behandlade på ett styfmoderligt sätt af den nyaste tidens kemiska
forskning».
Att linoljans kokning var fördelaktig för torkningen kände man
ganska tidigt; en munk vid namn Theophilius i 12:te årh. lär hafva
efterlemnat en föreskrift därom. Att torkningen består i en oxidation
kunde man naturligtvis ej inse förrän i 19:de årh.; att därvid en
betydande vigttillökning eger rum är en iakttagelse, som tillhör vårt
århundrades senare hälft; enligt en för några månader sedan anställd
undersökning af Weger kan den uppgå till omkring 20 %. Ända till
början af 80-talet hade knappast någon annan kemist sysselsatt sig med
denna fråga än Mulder (Chemie der austrockn. Oele 1867), hvars åsigter
under ett par årtionden voro de allmänt gällande. Mulder uppfattar
förloppet sålunda:
Linolja består hufvudsakligen af Linolein, glycerid af linoljsyra
H.O.C16H270, således C3H5.03.3C16H270. Den torkade linoljan
består af en genom linoleinens sönderdelning och oxidation bildad fast,
elastisk, i eter olöslig kropp Linoxyn C16H20O6 eller möjligen C^H^On.
Om denna kropp säger Mulder: Linoxyn är den egentliga grunden för
färgerna, öfriga i linoljan befintliga ämnen, myristinsyra, palmitinsyra
och oljsyra, göra öfverdraget mera mjukt och elastiskt. Genom luftens
inverkan på den råa linoljan bildas visserligen denna produkt
småningom, men därtill kräfves alltför lång tid; för att oljan hastigare må
torka behöfver den undergå en förberedande behandling, nämligen
kokning och först därigenom uppkommer linoljefernissan. Vid denna
kokning l:o frigöres en del af linoljsyran och öfriga syror, 2:o bildas s. k.
plåster af närvarande baser, 3:o bildas anhydrid af linoljsyran C32H5403,
hvilken slutligen genom inverkan af luftens syre öfvergår till linoxyn.
Till fernissbildning kräfves obetingadt en högre temperatur och införande
af syre, vare sig genom luften eller tillsatta syrerika metalloxider. —
Kallt beredd s. k. okokad linoljefernissa är enligt Mulder a priori
förkastlig.
Hamras undersökningar från år 1883 gåfvo i flera hänseenden
andra resultater. Linolja är icke någon enhetlig kropp, utan innehåller
glycerider af åtminstone tre syror (jämte ringa mängd af oljsyra). Dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
