Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
syror äro: Linolsyra H.O.C18H330 (således en annan formel än Mulder®
H.O.C16H270), Linolensyra H.O.C18H290, hvilken ingår med ända
till 80 %, och den isomera Isolinolensyran. Förloppet vid linoljans
torkning sammanfattar Hamra i följande punkter:
l;o. Oxidationen genom luftens syre försiggår hastigare eller
långsammare, alltefter halten af å ena sidan linolen- och isolinolensyra, å
den andra linolsyra.
2:o. Oxidationen beror icke blott på en mättning af de fria
valenserna i dessa omättade syror såsom vid addition af klor eller brom, utan
syreatomer inskjutas äfven mellan kol och väte, hvarigenom
hydroxyl-grupper uppkomma.
3:o. Slutprodukten vid oxidationen består af åtskilliga hartsartade,
i eter olösliga anhydrider af oxy-linoljsyror (Mulders linoxyn).
Dessutom bildas en, likaledes i eter olöslig substans, en glycerid af
oxy-linolsyra, Oxylinolein.
4:o. I oljans torkning deltaga endast linol-, linolen-och
isolinolensyra; oljsyra lemnar ej någon fast oxidationsprodukt.
Frågan om, hvad linoljefernissa är, inträdde i ett nytt stadium^
sedan man tvärtemot Mulders uppfattning ådagalagt att kokningen
ingalunda utgjorde något väsendtligt vilkor för erhållande af en god
fernissa, hufvudsaken var en preparering med syre. Sålunda definieras
1898 linoljefernissa såsom »en med syre eller syre-öfverförande substans
preparerad linolja, som i luften torkar inom mindre än 24 timmar» —
och Andes tillägger: »denna definition är särdeles träffande».
Ett närmare studium af torkmedlen, nyare tidens siccativer, ■
företrädesvis bly- eller mangan-föreningar, hade nämligen visat, att deras
verksamhet egentligen bestod i ett kontinuerligt upptagande af syre ur
luften och öfverlemnande af detta syre till oljan. Därigenom förklarades
också de minimala kvantiteter af dylika vsyre-öfverförarev, som härvid
voro af nöden. Sålunda funno Barruel och Jean vid sina
undersökningar öfver påskyndande af oljors torkning medelst metallsalter (Moniteur
industriel 1853 N:r 1746) att af manganborat kräfdes endast O.i % till
O.is % af oljans vigt för att utöfva fördelaktig inverkan, således en
manganhalt af endast O.020 % till O.oso^;. Schubert (DingL’ Polyt. J.
132,77) bekräftade detta resultat, dock endast under förutsättning att
mangansaltet var järnfritt, emedan i motsatt fall torkningstiden ökades
ända till fyrdubbla. Binlzs (Dingl. Polyt. J. 159,d6s) använde af
manganoxidulhydrat endast 2l/2 kg. på 1000 kg. olja, således O.25 %,
motsvarande 0.155 % mangan. Att en så ringa kvantitet är tillräcklig, kan
tydligen endast bero på en ständig regenerering af syreöfverförarem
Huruvida härvid tillika en ozonisering af det upptagna syret eger rum,
synes tvifvelaktigt och torde för torkningen vara af underordnad
betydelse, alldenstund direkta försök med ozon ej gifvit gynnsammare
resultat än med vanligt syre.
Den enligt Mulder7® uppfattning oundgängliga kokningen, för att„
såsom han menade, sönderdela och »oxidera» oljan, har däremot förlorat
sin betydelse. Andes säger 1898 härom: »Sedan man ådagalagt, att det
vid fernissberedningen ej är fråga om att »oxidera» oljan genom
uppvärmning (eller t. o. m. kokning) med syregifvande föreningar, utan
blott att i oljan införa någon kropp, som verkar såsom »syre-öfverför ar et>»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
