Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
26.0; 32.5; 39.5; 46.1; 52.0; 57.1; 61.6; 65.6; 69.0; 72.3; 75.2; 77.8;
80.0; 82.0; 83.5.
Temperaturen steg sålunda utan afbrott. På samma sätt förhöll
sig äfven sanden i luftbaden med högre temperatur.
För saltet BaCl2 . 2H20 fann han deremot ett annat förhållande.
Temperaturerna i saltmassan för hvar V2 minut voro:
I luftbadet af + 175°:
25.0; 29.5; 40.9; 54.0; 69.0; 84.2; 96.2; 103.5; 104.2; 104.5; 104.5;
104.5; 104.6; 104.8; 104.9; 105.0; 105.0; 104.9; 104.9; 104.9; 105.0;
105.0: 105.0; 105.0; 105.2; 106.5; 108.8; 112.0; 117.0.
I luftbadet af +245°:
121.5; 127.5; 136.5; 145.0; 150.8; 155.0; 157.0; 158.8; 159.9;
160.4; 161.0; 161.1; 161.2; 161.5; 161.8; 162.0; 162.1; 162.4; 162.8;
163.2; 163.8; 164.2; 165.0; 165,8; 166.5; 167.8; 169.1; 171.2; 173.9;
177.3; 182.0; 189.0; 199.5.
Vid granskning af dessa siffror finna vi, att temperaturen i
salt-massan ingalunda steg kontinuerligt, utan att stillestånd inträffade två
gånger’, nämligen dels vid omkring + 105° under 17 halfva minuter,
dels äfven vid ungefär + 161° under 11 halfva minuter.
Genom analys kunde Einne påvisa, att vid den första kokpunkten
en molekyl H20 bortgått och den andra molekylen vid den andra
kokpunkten.
Om han varierade experimentet, så att han först bortdref en
molekyl genom upphettning till något öfver -f- 105° och derefter lät saltet
svalna utan att gifva det tillfälle att åter upptaga vatten, så öfverskreds
vid förnyad upphettning den första kokpunkten utan något uppehåll.
För CuS04. 5H20 fann Rinne på samma sätt trenne kokpunkter,
+ 105°, + 117° och + 258°. Vid de två första punkterna gå hvarje
gång 2 mol. vatten och den återstående vid den högsta kokpunkten.
Den mineralgrupp, som benämnes zeolitgruppen, uppstäldes af
Cronstedt. Karakteristiskt för densamma skulle vara en jemförelsevis ringa
hårdhet, löslighet i syror, lättsmälthet m. m. Vid smältningen pösa
mineralen af det bortgående vattnet, deraf benämningen zeolit (af &b —
koka och ÅI&OQ = sten). Zeolitema äro enligt Cronstedt »kisel-arter»,
bestående hufvudsakligen af kiselsyra, lerjord och kalk. Dertill kunna
vi lägga först och främst vatten, dernäst natron, som är en af
zeolit-mineralens vanligaste baser, vidare Strontium, barium och mangan, detta
sistnämnda endast ingående i några på sista tiden upptäckta mineral,
som räknats till zeolitfamiljen.
De hithörande mineralen förekomma företrädesvis i erup tiv
bergarternas sprickor och hålrum samt äro tydligen i regeln bildade efter
dessa bergarters stelning, men innan de blefvo fullständigt afsvalnade.
De tidigaste undersökningar af vattenhalten hos zeolitmineral torde
vara de, som utfördes af Damour på herschelit samt af Malaguti och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
