Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
kända jernframställningsmetoden hos forntida folkslag torde varit att
direkt behandla rikare malmer uti en hög af brinnande ved eller
glödande kol utan annan bläster än luftdraget. Sedan öfvergick man till
nedsmältning i gropar eller små låga ugnar eller härdar med träkol
under användande af bläster från små handbälgar. Förfaringssätt af
sistnämnda slag användas ännu af ociviliserade folkslag och fortlefva i
någon mån uti det s. k. rännararbetet och katalansmidet. Med förkärlek
användes lättreducerade myrmalmer. Då härvid icke så höga
temperaturer förekommo, att främmande ämnen, kisel, mangan, fosfor etc.
ut-reduceras eller en verkligt flytande och härvid kolupptagande jernsmälta
uppstår, så blef den erhållna produkten smidbart jern.
Tillgodogörandet af bränslet och jernutbytet voro dock föga
tillfredsställande, hvarför man började bygga ugnarna allt högre, och på så
sätt utvecklades ur dem masugnen, som arbetar vida mera ekonomiskt
och tillåter kontinuerlig drift, men dock, som bekant, ej längre ger
smidbart jern utan tackjern, hvilket måste »färskas» för aflägsnande af kol,
kisel, mangan etc., för att en Smidbar produkt skall erhållas. Som ett
slags öfvergång till masugnsprocessen kan man till viss del anse det
gamla »blästersmidet», som var det i vårt land mest brukliga under
12:te och 13:de århundradena och ännu i början af förra seklet bedrefs
på ett och annat ställe i Dalarnes skogsbygd. Ugnarna som härtill
brukades (s. k. blästerugnar eller »källingar») voro af c:a 2 meters höjd
med en stenhäll som botten, hvarpå det rektangulära stället
(ugnspipans nedre del) uppfördes med dimensionerna 2,5 fots längd, l fots
bredd och 2 fots höjd. Härpå murades den öfre delen af ugnspipan
med rund form och betydligt vidgad uppåt. Öppning för
slagguttapp-ning lemnades på ställets långsida, under det formor placerades på en
eller båda af de korta sidorna. Blästern inpressades i ugnen medelst
läderpustar, som drefvos genom trampning. Vid igångsättningen fy Ides
stället med torr ved, och i schaktet upprestes lång, klufven ved utmed
muren och finare ved inuti. An tandningen skedde vid bottnen, och
veden fick till en del kola, innan malm uppsattes. Sedan påfylldes malm
(rostad myrmalm) småningom allt efter som den sjönk mellan veden,
tills all ved var kolad, då bläster påsläpptes och ytterligare något malm
påfylldes. Blåsningen pågick, tills ugnsfyllnaden var till ungefär tre
fjerdedelar neddrifven, då den bildade jernmassan (kallad »blästra») uttogs
uppifrån medelst långa tänger och hamrades. Jernet var ojemnt och
slaggblandadt Bamt stundom så hårdt och tackjernsartadt, att det måste
omsmältas med slagg i härd för att kunna arbetas. En del användes
inom orten till förfärdigande af liar, tråd, knifvar o. dyl., men största delen
gick oförändradt i handeln såsom gångbart mynt och kallades osmund
(jfr Wiborgh, Svenska tackjernstillverkningen). Som nämdt blef
produkten stundom tackjernsartad, och för att undvika detta erfordrades särskild
uppmärksamhet och skicklighet, men i den mån man lärde sig färska
dylik produkt i särskilda härdar, bekymrade man sig föga om att direkt
erhålla ett smidbart jern, och ugnarna antogo i och med detsamma
karaktären af masugnar. ,
Masugnen har sedermera under senaste århundranden varit så godt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
