Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
blott svagt gulfärgade nitratet med amoniak, då vid närvaro af
magnesium en rent hvit, kristallinisk fällning erhålles.
Finnes blott oxalsyra eller borsyra men ej fosforsyra i profvet,
återfinnes magnesium först i femte gruppen.]
Jag tror mig kunna rekommendera metoden hos lärare i kvalitativ
analys.
Elektronbegreppets utveckling.
Ref. af Hugo Witt.
Vid senaste mötet mellan de tyska naturforskarne och läkarne i
Hamburg 1901 höll d:r W. Kaufmann följande föredrag.
Den moderna teori för de elektriska och därmed noga
sammanhängande optiska företeelserna, som man kan sammanfatta under
benämningen elektronteori, betyder i viss mån ett återvändande till de
föreställningar, hvilka på 60- och 70-talet uttalades af Zöllner och af W.
Weber. Den senare fattade de elektriska företeelserna såsom verkningar
af elementarpartiklar, s. k. elektriska atomer, hvilkas ömsesidiga inverkan,
utom af deras läge, äfven berodde på/leras relativa hastigheter och
accelerationer. Med denna teori lyckades han fullkomligt beskrifva de då
bekanta elektrodynamiska företeelserna. Hans åsikt delades icke af
dåtidens fysici, troligen emedan elektrodynamiken vida bättre låter framställa
sig rent fenomenologiskt, genom differentialekvationer, än genom Weberf&
formler. Därtill kommer, att Weber icke gör något försök att bestämma
storleken af dessa supponerade atomer. Och MaxwelVs afhandlingar
sedan 1861—62, som han 1873 sammanförde i sin berömda lärobok af
1873, liksom Hertz’ glänsande experimentella bekräftelse af desamma
1887 syntes beröfva Webers åsikt allt existensberättigande.
Det ser ut, som om denna framgång skulle gjort vetenskapsmännen
blinda för otillräckligheten hos MaxwelVs teori gentemot de finare
optiska företeelserna. Enligt Maxivell, som uppfattade ljuset icke som
mekaniska svängningar hos ljusetern, utan som elektriska svängningar, måste
ljusbrytningsexponenten vara lika med kvadratroten ur
dielektricitetskonstanten. Detta passar för många ämnen, hvaremot andra, t. ex. vattnet,
visa kolossala afvikelser. Teorien gaf heller ingen förklaring af
brytningsexponentens beroende af färgen.
Nu hade Helmholtz 1874, sedan Sellmeier två år förut gjort ett
första försök därmed, uppställt en mekanisk teori för färgspridningen,
hvilken går ut därifrån, att molekylerna ega vissa egensvängningar. Sex år
senare, år 1880, visade H. A. Lorentz, att man kan erhålla en
elektromagnetisk dispersionsteori, fullt analog med Helmholtz’ mekaniska, om
man anser hvarje molekyl såsom utgångspunkt för elektriska svängningar
med bestämd period. Han säger: »I hvarje partikel må befinna sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
