Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
flera med elektricitet laddade •materiella punkter, af hvilka blott en med
laddningen e och massan éa må vara rörlig.»
Till antagande af elektriska partiklar i hvarje genomskinlig kropp
tvingas vi af företeelserna vid elektrolysen. I ett minnestal öfver
Faraday år 1881 framhåller Helmholtz, att de laddade kemiska atomerna,,
af Faraday betecknade såsom joner, afskiljas vid elektroderna såsom
elektriskt neutrala kroppar. Där måste alltså ett afgifvande af
laddningen eller ett partielt utbyte mot laddning med motsatt tecken ega rum.
Hvad ligger närmare till hands än att antaga denna städse lika stora
laddning hos valensen som ett elementarkvantum elektricitet, såsom en
elektrisk atom? När en neutral molekyl, t. ex. NaCl, vid upplösning
i vatten sönderfaller i + laddadt Na och — laddad Cl, så är det
sannolikt, att Na- och Cl-atomen hvardera egde sin laddning förut, och att
dessa laddningar voro omärkliga utåt blott emedan + och — laddning
voro lika stora. Tänker man sig en ljusstråle passera en kristall af
NaCl, så måste dessa laddningar, resp. de med dem förenade atomerna,
råka i svängningar och inverka på ljusets rörelse. Det är således de
elektrolytiska valensladdningarna, som vi hafva att betrakta såsom de
i de genomskinliga kropparna vibrerande elektriska partiklarna, och
hvilkas attraktionskrafter, såsom Helmholtz påvisade, i hvarje fall utgöra
den allra största delen af de kemiska affinitetskrafterna.
Om sålunda grunddragen till den elektromagnetiska ljusteorien
tecknats redan 1880 af Lorentz, ja antydningsyis ännu tidigare af Weber,
så åtgick dock ett helt årtionde, innan man, påverkad af Hertz1
upptäckter, började utveckla densamma. Åren 1890—93 utgåfvos en rad
arbeten af F. Bicharz, H. Ebert och O. Johnstone Stoney, hvilka till stor
del befatta sig med mekanismen hos lysande ångor. I dessa arbeten
försöker man bestämma storleken af dessa Helmholtz elektricitetsatomer;
för hvilka Stoney föreslog det nu antagna namnet elektroner:
Så visade H. Ebert, att svängningsamplituden hos en elektron i
lysande natriumgas blott behöfver utgöra en liten bråkdel af molekylens
diameter för att frambringa en strålning med den af E. Wiedemann
experimentelt bestämda intensiteten.
Sättet att beräkna den elektricitetsmängd, som innehålles i en
elektron, är mycket enkelt. Man dividerar den elektricitetsmängd, som
åtgår för att elektrolytiskt utfälla 1 kbcm af någon enatomig gas med
antalet molekyler i denna volym. Det senare talet är ganska osäkert kändt,,
och man kan blott uppgifva, att en elektron medför ungefär 10-10 (en
tiomilliarddel) af en elektrostatisk enhet.
Medan man sålunda ådagalade, att de observerade företeelserna i
afseende på storleksordningen voro förenliga med antagandet af svängande
jonladdningar, gick Lorentz vidare. Han visar (1892), att man genom
antagandet af medsvängande, laddade partiklar i genomskinliga kroppar
aflägsnar alla svårigheter, som rest sig mot en tillfredsställande
förklaring af ljusets fortplantning i kroppar, som befinna sig i rörelse — t. ex.
af ljusets aberration. Lorentz’ teori lämnar Maxwells ekvationer
oförändrade. En »dielektricitetskonstant», såsom hos Maxwell, utgör alltså
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
