Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
som han kallar »hydroscopium». »Det är», säger*han, »en cylindrisk
tub, på hvilken tvärstreck äro uppdragna, angifvande, huru djupt tuben
nedsjunker i vätskan. Och för att tuben må bibehålla en vertikal
ställning, fäster man vid dess nedre ända en liten vigt, kallad baryllion.»
Synesius ber Hypatia göra ett sådant instrument åt honom, hvilket
han behöfde för sin helsas skull för att bestämma styrkan hos de
vatten, som han använde. Hypatia, som var hedning, blef år 415 stenad
till döds af den kristne biskopen Cyrilli fanatiska anhängare.
På 500-talet var areometern redan mycket i bruk, och den latinsko
författaren Priscianus beskrifver den omständligt på klingande latinsk
vers i sitt arbete »de ponderibus et mensuris». Enligt honom bestod
den af en cylinder af tunnt silfver- eller kopparbleck, så lång som
afståndet mellan knutarne på ett vassrör, nedre delen var inuti belastad
med en liten vigt för att hindra den att ligga horisontelt eller att
alldeles flyta upp; den hade uppifrån nedåt lika många delstreck, som
cylindern vägde skrupler.
Ännu senare hade romarne areometrar af glas, hvilka voro utblåsta,
till en kula nedtill och hade en skifva upptill alldeles som Fahrenheit" s
areometer; i stället för delstreck voro små glaskulor fastsmälta på röret;
instrumentet kallades »tubus vitreus, quo liquorum pondus exploratur».
Kännedomen om areometern gick under de följande århundradena
liksom så mycket annat förloradt i medeltidens långa natt, och detta
så fullständigt, att instrumentet ånyo uppfanns i slutet af 1500- eller
början af 1600-talet. Thoeldens, Monconys, Hoyle göra anspråk på äran
af denna uppfinning. Det beror på okunnighet i vetenskapens historia,
att en och samma sak måste upptäckas två, ibland tre gånger, vid olika
tidsskeden.
Vår nuvarande metall-areometer är i verkligheten intet annat än
Hypatias’ hydroscopium, som blifvit försedd med en graderad hals, och
trots de lärdes studier öfver areometern har denna form alltjemt
bibehållits. Under 16- och 1700-talen studerades areometrien af ett stort
antal naturforskare, såsom Hoyle (1626—1691), Hornberg (1652 —1715),
Musschenbroek (1692-17’61),’ Fahrenheit (1686—1740), Haumé (1728—
1804), Nicholson (1753—1815) m. fl.
År 1650 utgaf Boyle tabeller till areometern, hvilka kunna anses
som de första i sitt slag.
En areometer, som mycket användes ännu i våra dagar ehuru mindre
i handel än vid vetenskapliga arbeten, är Fahrenheit s; den består af en
stor kula, vid hvilken nedtill är fästad en mindre för upptagande af
belastningen, vanligen qvicksilfver. Upptill har den en skål för vigten,
hvilken genom en smal hals står i förening med den stora kulan; på midten
af halsen finns ett märke. Hela apparaten är af glas. Vid användnings
af denna areometer bestämmer man först dess vigt, derefter sänkes den
ner i destilleradt vatten, och med pålagda vigter bringar man den att
sjunka till märket. Man vet då, att en viss volym destilleradt vatten
väger detsamma som areometern plus de pålagda vigterna; i sprit
upprepas proceduren, men här blir vigtsumman en annan; man får alltså
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
