Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
Ett fjerde prof-utfördes på det sättet, att spriten skakades i en liten
glasflaska; härvid bildas ett glest skum, och ju mindre detta framträder,
desto starkare är spriten, detta prof kallades »perlprofvet» eller
holländska profvet och motsvarar en styrka af 47 a 50 vol ■% alkohol.
Ett gammalt prof, som ännu idag anlitas af förståsigpåare, är att
hälla några droppar i ena handen och gnida händerna mot
hvarandra-om spriten hastigt torkar bort, är den stark, och af lukten kan man
bedöma dess qvalitet; särskildt har jag sett en gammal
bränvinsbolags-direktör på sådant sätt medelst lukten bedöma både konjak och bränvin,
den i bran vinet befintliga finkeloljan skall på sådant sätt lätt gifva sig
tillkänna. Ett mycket enkelt prof var också att fukta spetsen af en
remsa sugpapper i spriten; ju mera vatten spriten innehöll, dess längre
sträckte sig fukten på papperet.
Krutets återupptäckande gaf anledning till ännu ett prof nemligen att
fukta krut med sprit och antända, hvarvid, om spriten höll vatten, lågan
snart slocknade utan att tända krutet. Äfven begagnade man sig af torr
pottaska på det sättet, att en vägd mängd pottaska öfvergöts med en
viss volym sprit, som sedan afbrändes; om pottaskan var lika torr som
förut, och vägde lika mycket, var spriten utmärkt; hade pottaskans vigt
tilltagit, hade man i vigtsökningen ett mått på vattenhalten; eller ock
omskakades pottaskan i ett profrör med spriten, hvarvid, om spriten var
vattenhaltig, pottaskan blef degig och fuktig.
Réaumur (1683 —1757), den bekante uppfinnaren af termometern,
föreslog att innesluta spriten i ett termometerrör, då dess utvidgning vid
uppvärmning tjenade till att bedöma dess styrka, ty ju starkare den är,
dess mera utvidgas den.
Ett instrument, af dess uppfinnare, fransmannen Paulin (1741),
kalladt »Oinometer» liknade ett u-rör; i detta infördes qvicksilfver till
lika höjd i båda benen, hvarefter lika volymer sprit af olika styrka
hälldes ner i hvardera benet. Den starkare och derför lättare spriten
visade en högre nivå än den andra. Till jemförande försök var detta
instrument mycket tjenligt, men någon duglig metod att någorlunda
säkert angifva spritens verkliga halt af alkohol hade ännu icke i medlet
af 1700-talet blifvit upptäckt. Sådan var ställningen, då Baums
omkring 1768 apterade sin nyss uppfunna areometer äfven till
spritprofning.
Man må nu icke föreställa sig, att areometern är ett instrument
från nyare tiden, den är tvärtom ganska gammal. Principen derför
härrör från Archimedes (död 212 f. K.), som fann den naturlagen, att en
kropp vid nedsänkning i en vätska förlorar lika mycket af sin vigt, som
den undanträngda vätskemängden väger. Men huruvida Archimedes
äfven konstruerat en areometer, synes ej vara kändt. Sannolikt dröjde
det flera århundraden efter hans tid, innan ett sådant instrument blef
kändt, ty hvarken Plinius eller Galenus kände till areometern. Deremot
var den bekant omkring 400 e. K., ty då lefde den berömda Hypatia i
Alexandria, der hon undervisade i naturkunnighet och nyplatonsk
filosofi. Den alexandrinske kemisten, sedermera biskopen Synesius, om hvilken
vi redan talat, beskrifver nemligen i ett bref till Hypatia ett instrument,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
