Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1:78
svenska forskare under det sista årtiondet utförda undersökningar rörande
benmjölets gödslingsvärde för att visa, att man äfven inom vårt land
ägnat sin uppmärksamhet åt detta agrikulturkemiska problem.
År 1892 offentliggjorde C. G. Eggertz och L. F. Nilson sina
»jämförande försök öfver några fosfatformers gödslingsvärde för gotländsk
myrjord»1). Dessa försök, utförda i glascylindrar med korn som
försöks växt, gåfvo till resultat, att benmjölet (ett tämligen kväfvefattigt ryskt
preparat) »på den kalk-2) och mullrika försöksjorden på intet sätt
uppfyllde ändamålet såsom gödslingsmedel för korn. Genom ett tillskott af
50—100 kg. benmjölsfosforsyra pr hektar höjde sig produktionen icke
utöfver hvad jorden utan fosforsyra förmådde frambringa, och genom än
större mängder benmjöl blef skörden likväl icke tredjedelen så stor som
från de med thomasslagg i motsvarande mängder försatta försökskärlen».
Af de anförda siffrorna framgår i själfva verket, att om skörde-stegringen
efter thomasslagg sättes = 100, så uppgick den efter benmjöl i
gynnsammaste fall (vid 200 kg. fosforsyra pr hektar) endast till 16.14. Det
förtjänar framhållas, att detta tal nästan sammanfaller med Wagner’s
genomsnittsiffra af 1886. Skördestegringen efter thomasfosfat och
benmjöl förhåller sig nämligen enligt Wagner som 61 : 10 = 100 : 16.
Till enahanda resultat kom Nilson vid fortsatta kärlförsök med korn
och hafre, alltjämt med gotländsk myrjord såsom kulturmedium. Enligt
dessa försök, som publicerades år 18943), ställde sig förhållandet mellan
den efter thomasslagg och olika benmjölssorter erhållna skördeökningen
som 100 : 13—18, hvarvid svenskt råstampadt benmjöl verkade bäst (18),
d:o ångprepareradt sämre (16) och ryskt ångprepareradt med låg
kväfve-halt sämst (13). Intressant är att se, hurusom Nilson, när det gällde
att draga slutledningen ur dessa resultat, ingalunda gjorde sig skyldig
till samma förhastade generalisering som exempelvis senare Mærcker.
Han yttrar nämligen ganska försiktigt: »Utan att vilja tillmäta de nu
meddelade benmjölsförsöken någon afgörande betydelse för frågan i dess
helhet, torde man emellertid med bestämdhet kunna sluta så mycket,
att benmjöl åtminstone å så mull- och kalkrika4) jordmåner som den
vid försöken använda myrjorden ingalunda lönar användning, då den af
dem framkallade skördestegringen stannar vid obetydande bråkdelar af
hvad den vida billigare thomasslaggfosforsyran förmår åstadkomma.»
Man erhåller häraf ovillkorligen den uppfattningen, att föreställningen
om benmjölets fördelaktigare verkan på kalkfattig jord icke varit Nilson
främmande, ehuru han visserligen aldrig kom att underkasta denna fråga
experimentell pröfning.
Före Kellner’8 och Böttchers upptäckt af kalkens förmåga att
väsentligt nedsätta benmjölsfosforsyrans assimilerbarhet, hörde man ofta
nog, äfven hos oss, det påståendet helt summariskt framkastas, att
benmjölet vid kärlförsök »befunnits alldeles värdelöst», men vid fält–
*) K. Landtbr.-Akad:s handl. o. tidskr. 1892.
2) Kursiveradt af H. G. S.
3) K. Landtbr.-Akad:s handl. o. tidskr. 1894.
4) Kursiveradt af IL G. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
