Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
atom bär i sig en liten elektrisk ström, orn den icke helt och hållet
testår i denna ström.»
År 1886, då Crookes var president i den kemiska sektionen af
British Association, lämnade han i en afhandling om materiens ursprung
en tablå öfver de kemiska elementens gradvisa bildning under inverkan
af de tre energiformerna — elektricitet, kemisk kraft och värme —
på den formlösa massan (protyl), i hvilket tillstånd all materia befann
sig i sitt preatomistiska stadium, då den var potentiell snarare än aktuelL
Han ansåg, att de kemiska elementens stabilitet är resultatet af en kamp
för tillvaron å la Darwin, så att blott den mest stabila föreningen äger
bestånd. Element med lägre atom vikt skulle ha bildats först, därefter
sådana med högre atomvikt och slutligen de allra tyngsta såsom torium och
uran. Hvad kommer efter uran, frågade han och s varade därpå: »resultatet
mf våra nästa upptäckter skall vara. bildningen af sammansatta ämnen,
hvilkas spaltning ej skall öfverstiga kraften hos de jordiska värmekällor,
som vi redan äga.» Äfven detta var en dröm för ej fullt tjugo år sedan,
men en dröm som för hvarje dag tyckes mer och mer bli verklighet.
Radium spaltas ju enligt senaste upptäckter alldeles spontant.
Föreställningen om enheter eller atomer af elektricitet, en
föreställning som så att säga låg i luften på samma sätt som helium i solen,
kan nu experimentellt bevisas. Faraday, Weber, Lorentz, Gauss,
Zöllner, Hertz, Helmholtz, Johnston Stoney, Oliver Lodge hafva alla
bidragit att utveckla denna idé, som ursprungligen utgått från Weber
men antog konkret förrn först när Stoney visade, att Faraday s
elektrolytiska lag innebar tillvaron af en bestämd elektrisk laddning, förenad
med de materiella ionerna. Han kallade denna bestämda laddning
elektron. Namnet gafs dock först något senare, när man funnit, att
elektronerna kunde existera för sig.
År 1891 visade Crookes i ett föredrag, han höll såsom president för de
elektriska ingeniorernas institution, att katodstrålar n as ström nära den
negativa polen alltid var laddad med negativ elektricitet, medan
återstoden af rörets innehåll var positivt elektrisk, och han förklarade, att
molekylens uppdelning i grupper af elektropositiva och elektr onegativa
atomer är nödvändig för förklaringen af elementens uppkomst. När
elektronerna träffa en fosforescerande kropp, t. ex. ytterjord, göra de
omkring 550 billioner svängningar i sekunden, och framkalla etervågor,
hvilkas approximativa längd är 53/4 tiomilliondels millimeter, och hvilka
framkalla förnimmelsen af citrongul färg. Men om elektronerna träffa
en tung metall eller en icke fosforescent kropp, framkalla de etervågor
af lägre svängningstal, hvilket dock är mycket högre än ljusets och ej längre
kontinuerliga svängningar utan, enligt Stoltes, enkla stötar, som man skulle
kunna jämföra med omusikaliskt buller i fråga om ljudvågor.
Under föredraget utfördes ett experiment, som afsåg att visa
Silfrets dissociation i elektroner och positiva atomer. Framför en silfverpol
sattes inuti röret ett glimmer blad med ett hål i midten. Luften i röret
utpumpades, och då polerna sattes i förbindelse med induktionsrullen, så,
enär silfver polen var negativ, sprungo elektroner därifrån i alla riktningar
och bildade vid passagen genom hålet i glimmerbladet en lysande fosfor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
