Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och åsikter. Under det den förre just då uppställde och fasthöll läran
om elementens konstanta valens, gaf Baeyer’s undersökning öfver
kakodylföreningarne ett otvetydigt exempel på substanser med växlande
atomvärde. Detta influerade dock föga på Kekulé. Såsom Baeyer nyligen
framhållit, hade denne intet intresse för föreningarne såsom sådana,
försåvidt de icke stämde med hans teorier. Var detta fallet, var det bra,
hvar om icke, negligerades de fullständigt — ett tillvägagångssätt, som
nog är karaktäristiskt för äfven andra stora teoretici.
Emellertid skref Baeyer om kakodylföreningarne en dissertation (på
latin) och begaf sig med den år 1858 till Berlin för att vinna
doktorsgrad. Härvid gick det honom som flere andra af kemiens blifvande
förgångsmän. Mitscherlich, H. Rose och Gustaf Magnus, som voro
examinatorer, förstodo icke af handlingens rätta betydelse, och det var
med nöd han erhöll andra betygsgraden.
Baeyer återvände till Kekulé, som under tiden blifvit professor i
Gent. På dit vägen gjorde han bekantskap med en lärjunge till Liebig,
Adolf Schlieper, och erhöll af honom ett antal urinsyrepreparat — rester
från en hos Liebig påbörjad men ofullbordad undersökning. Detta blef
anledningen till hans kommande arbeten öfver urinsyra och indigo, som
för både vetenskap och teknik skulle få så oerhörd betydelse.
I Gent stannade Baeyer till våren 1860, då han återvände till
Berlin och där vann anställning såsom privatdocent vid universitetet och
samma år såsom lärare vid Gewerbeinstitutet med svag aflöning men
rned ett rymligt laboratorium. Här stannade han 12 år. 1866 blef han
på A. W. Hofmann’s förslag utnämnd till (lönlös) e. o. professor vid
universitetet. Under sin berlinertid påbörjade Baeyer de flesta af de
arbeten, som under de följande decennierna skulle göra hans namn så
berömdt. Efter att hafva afslutat sina mästerliga undersökningar öfver
urinsyran påbörjade han sina indigoarbeten 1865. De betecknades under
denna tid i främsta rummet af upptäckten af indol, som erhölls genom
torrdestillation af oxindol med zinkgrått, samt syntesen af indigoblått
ur isatin. Zinkgråttmetoden ledde för öfrigt till den af Baeyer’s
lärjungar Græbe och Liebermann utförda syntesen af alizarin, som hade
till följd krappfärgindustriens öfverflyttning från Frankrike till Tyskland,
från växt kultur till kemisk fabrikation. Under denna tid infalla ock
hans syntes af neurin och den ännu gällande teorien om kolsyrans
assimilation i växternas gröna delar med formaldehyd såsom
genomgångsstadium, hans synteser af pyridinbaser ur aldehydammoniaker, hans
undersökningar öfver mellitsyrorna, öfver kondensation under vattenutträde
m. m., samt till sist upptäckten af den första ftaleinen, gallein, som
erhölls vid inverkan af ftalsyreanhydrid på pyrogallussyra.
1871 kallades Baeyer till professor vid Strassburgs nyupprättade
universitet, och kom så i vida större förhållanden och fick ett stort, om
också provisoriskt laboratorium till förfogande. Här fullföljdes
hufvudsakligen ftaleinundersökningarne. Såsom indirekta följder af Baeyer’s
Strassburgerarbeten kunna för öfrigt räknas upptäckten af en mängd
andra ytterst viktiga färgämnen såsom rodaminer, metylenblått, oxaziner,
tiaziner och aziner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
