Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då Justus von Liebig afled 1873, kallades Baeyer att mottaga
hans lärostol vid Münchens universitet. Hans första uppgift blef att
uppföra ett storartadt undervisningslaboratorium och han löste denna sin
uppgift så, att detsamma tjänat till mönster för senare uppförda, modernt
inrättade laboratorier i olika länder.
1878 återupptog Baeyer sina indigoarbeten och detta med den mest
glänsande framgång. Samma år syntetiserades isatin ur
ortonitrofenylättiksyra, och därmed var framställningen af indigoblått ur isatin
utvidgad till en fullständig syntes. 1880 följde en ny syntes ur
ortonitrofenylpropiolsyra och 2 år senare en tredje ur ortonitrobenzaldehyd och
aceton. Året därpå fastställdes färgämnets konstitution.
Baeyer’s indigoarbeten hafva för den kemiska världen varit en
skattkammare af nya uppslag och nya arbetsmetoder. Från dem
härleder sig t. ex. den så fruktbärande metoden att reducera organiska
föreningar med kokande alkoholer och metalliskt natrium. Det var
ock han, som, om han också icke uppställde begreppet tautomeri, dock
vid isatin först iakttog företeelsen. Men viktigare var att i och med
syntesen af isatin eller närmast oxindol ur ortoaminofenylättiksyra den
iakttagelsen var gjord, att en syrehaltig kolkedja under vattenutträde
kunde sammansluta sig med en i ortoställning därtill befintlig grupp
till en »ring.» Därmed öppnades en väg att syntetisera föreningar med
kolatomer enbart eller i förening med andra atomer (kväfve, syre, svafvel
m. fl.) i sluten bindning. Sedan Baeyer ur karbo- och hydrokarbostysil
framställt kinolin, inträdde den organiska kemien i ett nytt skede, som
i icke ringa mån fått sin prägel af det rastlösa arbetet med de
heterocykliska föreningarna (alkaloidserien).
Om Baeyer’s indigoarbeten således sträckt sina verkningar in i
en senare tid, har deras betydelse blifvit i alldeles eminent grad under
de senaste åren aktuell i och med deras tillgodogörande för fabriksmässig
framställning af indigo. Om också icke Baeyer’s egna synteser kunnat
gifva en produkt, som i afseende på pris förmått upptaga konkurrens
med naturlig indigo, så har dock hans indigoformel föranledt och
framkallat de Heumann’ska indigosynteserna ur fenylglykokoll och ur
antranilsyrans glykokoll, och det är som bekant den senare, som närmast
ligger till grund för indigofabrikationen. Denna sattes i gång 1897.
År 1904 uppgick Tysklands export af konstgjord indigo till ett värde af
25 millioner M., och hela fabrikationen torde kunna uppskattas till
minst 35 millioner, och dock har priset under tiden sjunkit från 20 till
6,50 M. d. v. s. till knappast en tredjedel af sitt förra belopp. Då
indigofabrikationen ännu är stadd i utveckling, torde det icke dröja
länge, förrän Indiens indigoferaodling är bragt till total undergång. Redan
nu hafva emellertid Baeyer’s indigoundersökningar genom dessa sina
följder fått en afsevärd nationalekonomisk och kolonialpolitisk betydelse,
och de redan vunna resultaten utgöra det sista decenniets mest
uppmärksammade händelse på den kemiska industriens område.
Sedan Baeyer under senare hälften af 1880-talet utfört sina
uppseendeväckande undersökningar öfver polyacetylenföreningar och uppställt
sin bekanta »spänningsteori», återupptog han sina arbeten öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
