Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
Alltså skulle vid en temperatur öfver 5,800° intet än så högt
tryck-kunna bringa kolgasen till flytande form, medan vid 4,400° ett tryck
af 17 atm. är tillräckligt att öfverföra en del däraf till vätska. Med
tillhjälp af konstanten 39120 kan man beräkna den latenta
förgasningsvärmen. Om gastätheten antages vara normal eller en gasmolekyl = C2r
så skulle förgasningsvärmen för 12 gr. kol vara 90,000 kalorier;
skulle-däremot gasmolekylen vara = C6, så skulle 12 gr. behöfva 30,000
kalorier. I senare fallet skulle förgasningen af 1 gr. kol fordra 2,500
kalorier, hvaremot en sådan substans som zink blott behöfver 400 kalorier.
Det ligger nu nära till hands att söka med konst framkalla sådana
temperaturer och tryck, som uppfylla förestående villkor. Vid
undersökning af gaserna från antändt krut och kordit uppnådde Abel och
Andrew Noble i slutna stålcylindrar tryck af 15,000 atm. vid en
temperatur af 4,000°, ja kordit, som exploderade i slutna rör, gaf ett tryck:
af 8,000 atm. vid en temperatur, som torde hafva uppgått till 5,400°.
Dessa förhållanden äro alltså gynnsamma för smältning af kol, och om
explosionstiden blott medgåfve reaktionerna att taga plats, kunde man
säkert hoppas att få det flytande kolet i kristalliserad form; i
verkligheten har också Crookes lyckats påvisa, att i explosionsröret funnos
mikroskopiska diamanter jämte åtskilligt annat. I explosionsrör har man
således ännu ett medel att med konst framställa diamanter.
Man ser i Kimberley, huru diamanterna komma ut ur grufvan, mer*
en annan fråga är, huru de kommit dit. Vi hafva redan tålat något
därom, men olika meningar härom ha framträdt. Meydenbauer anser,,
att diamanten endast kan hafva ett kosmiskt ursprung, i det att den
med meteoriter nedfallit på jorden. Fyndorter för diamanter innehålla
rester af meteormassor, som kanske nedfallit i förhistorisk tid och
inträngt mer eller mindre djupt i jordskorpan, allt eftersom denna varit
mer eller mindre mjuk. Meteoriternas återstoder vittra bort under
luftens och solens inflytande, och regnet har för länge sedan sköljt bort
alla uppstående massor. De inneslutna diamanterna hafva kvarstannat
kringspridda i flodbäddarne.
I öfverensstämmelse med denna hypotes äro de diamantförande
vulkanhålen helt enkelt hål, som borrats i jordskorpan genom fallet af
oerhörda meteorer. Smärre meteorer hafva sprungit sönder i fallet och
spridt diamanterna på jordytan. Ehuru denna hypotes förefaller något
fantastisk, finnas dock en del fakta, som synas tala för densamma. I
Arizona i Nordamerika finnes nämligen en stor öppen slätt, nästan 1
sv. mil i diameter, öfver hvilken en a två tusen stycken metalliskt järn
finnas kringströdda, varierande i vikt från 1/2 ton till bråkdelen af ett
gram. Det råder intet tvifvel om, att dessa järnmassor utgjort delar af en
meteorsvärm, och märkvärdigt nog finnes nära midten en krater med
upphöjda kanter, 1,250 meter i diameter och omkring 600 fot djup,
med ett utseende i öfrigt, som om den åstadkommits genom en stor
järnklump, som inträngt i jorden. En mineralog, Foote, fann att
meteoriterna från Cannon Diablo, som platsen kallas, innehöllo partiklar,
mycket hårdare än järn, hvilka voro diamanter, både svarta och färglösar
hvilket efteråt bekräftats af Moissan, som äfven fann kolkisel däri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
