Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
några vet man, att de sprungit sönder i fickan på grufarbetar eller när
de hållits i den varma handen, och faran är så mycket större, som stora
diamanter äro mera utsatta därför än mindre. Det påstås också, att sluga
diamanthandlare ej hafva något emot att vederhäftiga köpare bära med
sig stora diamanter i fickan direkt från grufvan. Till skydd mot
explosionsfaran pläga större diamanter föras till Europa, inbäddade i rå potatis.
Hårdheten hos diamanter är som bekant mycket stor och större än
hos nästan alla andra ämnen, men hårdheten växlar betydligt, till och
med i olika delar af samma diamant. De första diamanterna, som kommo
från Australien (Inverel, N. Syd-Wales) voro mycket vackra men så
hårda, att man ej kunde slipa dem, i hvilket fall de hade varit tämligen
värdelösa, men genom nya framsteg inom slipningsindustrien har man
lyckats få bukt äfven med dessa diamanter, som nu skattas mycket högt.
Den kända diamanten Koh-i-noor, som varit slipad två gånger, visade
mycket olika hårdhet på olika ställen.
Det är dock icke hårdheten utan fastmer de optiska egenskaperna,
som förläna diamanten dess värde; den är en af de mest ljusbrytande
ämnen i naturen och reflekterar också ljuset utomordentligt väl. Vid
slipningen af diamanterna söker man gifva dem en sådan form, att dessa
egenskaper komma till sin fulla rätt. Detta sker genom slipningen i
facetter, ty därigenom reflekteras en del af det infallande ljuset direkt
från ytan, medan det som intränger i stenen reflekteras från någon af
undersidans facetter.
Efter någon tids inverkan af solljus få många diamanter egenskapen
att lysa i mörkret eller fosforescera. Några diamanter visa fluorescens,
i det att de i solljus hafva ett mjölkigt utseende, och sådana visa den
starkaste fosforescen sen med ett blekgront till hvitt ljus; men äfven finnas
diamanter med röd eller rödgul fosforescens. Några mineral och äfven
några diamanter visa s. k. triboluminescens, d. v. s. de lysa efter
gnidning; till ämnen med triboluminescens hör mineralet sphalerit, zinksulfid,
hvilken äfven kan framställas med konst.
Det är naturligt, att äfven diamanter blifvit undersökta på sitt
förhållande till radium, och Crookes lät några färglösa diamanter ligga i
radiumbromid mer än ett år. Efter denna tid hade de antagit en vacker
blå färg, som ökade deras värde. Den blå färgen är varaktig och tränger
äfven under ytan. Äfven blifva diamanterna därigenom själfva
radioaktiva. Icke ens vid upphettning till mörk rödglödning inträder någon
förändring i den blå färgen lika litet som i radioaktiviteten.
För röntgenstrålar är diamanten alldeles genomskinlig, hvaremot
glas med stark brytning, sådant som användes till similidiamanter, är
nästan ogenomträngligt för röntgenstrålar. I röntgentstrålar har man
således ett osvikligt medel att skilja mellan äkta och oäkta diamanter.
Om man i ett lufttomt rör utsätter en diamant för strålande materia
eller ett bombardemang af elektroner, så är verkan ganska egendomlig,
diamanten ej blott fosforescerar, utan antager en brun eller, vid
tillräckligt lång inverkan, nästan svart färg. Denna färg kan sedan ej på något
sätt aflägsnas, utan diamanten har på ytan rent af öfvergått till grafit.
Denna förvandling af diamant till grafit kan ock försiggå under inverkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
