Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
af stark hetta, 3,600° C, som kan åstadkommas genom den elektriska
ljusbågen. Något sätt att omvändt förvandla grafit till diamant känner
man ej. (Ur Chemical News 1905, 135.)
Tantallampan och dess förhistoria.
Ref. af Å. G. Ekstrand.
Åtskilligt har på sista halfåret skrifvits om tantallampan äfven i
svenska tidskrifter (se Teknisk Tidskrift 1905, Kemi och bergs vetenskap,,
s. 26). Efterföljande redogörelse är hämtad ur ett föredrag af Ziemanny
återgifvet i Z. f. a. Chemie 1905, 7 9 5.
För något öfver 25 år sedan bragte Edison de första glödlamporna
i marknaden, hvilka då betraktades som en banbrytande nyhet af första
ordningen, och denna glödlampa tjänstgör ännu, ehuru i betydligt
förbättrad form. Förbättringarne hade hufvudsakligen till mål att få en
koltråd med möjligast liten energiförbrukning per normalljus. För
närvarande räknar man, att en koltrådslampa förbrukar 21/2 á 31/2 watt pro
normalljus. Härmed synes man hafva kommit till gränsen af det
upphinneliga, ty, ville man göra lyskraften mera ekonomisk, måste högre
temperaturer användas med fara att koltråden fölle sönder och lampan gjordes
obrukbar. Koltråden brinner i vakuum och temperaturen uppgår i de
nuvarande lamporna till omkring 2,000° C. Om man trott, att denna
så förbättrade kollampa kunnat upptaga konkurrensen med gasljuset, så
bedrog man sig, ty det dröjde ej länge, innan Auer von Weisbach var
färdig med sin »glödstrumpa», och gasglödljus kostade pro normalljus
blott hälften så mycket som elektriskt glödljus. Alltså behöfdes nya
arbeten, och dessa gingo nu ut på att finna ett ämne, som har högre
smälttemperatur än kolet, och såvidt möjligt mindre söndersmulas af
elektriciteten men på samma gång har fördelen att kunna väl bearbetas,
så att de för glödlampor erforderliga tunna trådar eller fina bleck kunna
framställas däraf. Det dröjde någon tid innan detta problem blef löst.
Under tiden väckte 1896 Nernst1® uppfinning stort uppseende. Han hade
nämligen vid undergökning af »ledare af 2:a klassen» funnit, att sällsynta
jordarter, såsom tor-, zirkon- och ytterjord äro goda elektriska ledare och
kunna användas som goda ljusbärare. Fotande på dessa förhållanden
framträdde 1900 den bekanta Nernstlampan (se denna Tidskrift XIV, 7 2
1902), som i motsats till koltrådslampan brinner i luftuppfyldt rum. Dock
måste glödkroppen för att blifva elektriskt ledande först uppvärmas,
hvilket nödvändiggör en mycket invecklad mekanism, och lampan ägnar
sig, trots förbättringar och förenklingar, ej för all slags ström, särskildt
ej för växelström.
Såsom nästa framsteg masta man anföra osmmm-lampan, äfvenledes
en uppfinning af Auer von Weisbach, hvilken tillverkas af
Auerlicht-Gesellschaft i Wien. Osmium hör till svårsmältbara metallerna med en
smältpunkt af ungefär 2,600°. Osmiumtråden är dock mycket ömtålig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
