Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
och maximispänningen har hittills ej öfverstigit 40 voit, ehuru man
nyligen skall hafva gjort sådana för 72 voit. I vanliga anläggningar
med 110 voit kunna osmiumlampor därför blott under vissa
omständigheter användas. Osmiumlampor för 110 voit hafva hittills ej visat
sig brukbara i praktiken.
Firman Siemens-Halske i Berlin har alltjämt arbetat på det först
omnämnda problemet att finna svårsmältbara metaller, lämpliga till
glödtrådar i elektriska lampor med normal spänning. Uppgiften var att finna
ett material, hvars smältpunkt ligger så högt, att den temperatur, vid
hvilken lysandet blir ekonomiskt, ligger betydligt under den, hvarvid
glödtråden genom smältning eller afnötning i allt för hög grad angripes
och förstöres. Denna uppgift synes nu vara löst och ett vittnesbörd
därom är den af Siemens-Halske tillverkade tantallampan.
W. von Bolton, föreståndare för Siemens-Halske’s kemiska
laboratorium, tillkommer förtjänsten att först hafva framställt kemiskt ren
tantal. Han försökte till en början att isolera metallen vanadin och
fann dess smältpunkt vara 1,680° eller betydligt lägre än osmiums,
hvadan detta ej var den eftersökta metallen. Återstod att se, huru det
förhöll sig med niob och tantal. Niob smälter vid 1,950°, är tämligen
tänjbar men kastar gnistor vid elektrisk upphettning. Tantal slutligen
smälter vid 2,250°—2,300°, och denna metall visade sig motsvara de
uppställda fordringarne.
Tantal upptäcktes, som bekant, af svensken A. G. Ekeberg 1802 i
■ett svenskt mineral från Ytterby. Metallen kallades tantalum efter den
mytologiske Tantalus, som, ehuru han stod i vatten, aldrig fick släcka
«in törst (tantaloxiden kunde ej mättas ens i ett stort öfverskott pa
svafvelsyra). Efter Ekeberg hafva förnämligast H. Bose, Marignac och
Moissan sysselsatt sig med tantal, men ren metallisk tantal framställdes
först af von Bolton dels genom elektrolytisk reduktion af tantaloxider i
starkt glödande tillstånd i vakuum, dels genom smältning af
pulverformig metall, framställd enligt Berzelius* och Bosens metod, i den
•elektriska ljusbågen.
Metallens hållfasthet i trådform är ovanligt stor, nämligen 93 kg.
per kvmm. och stiger till och med vid aftagande genomskärning, så att
den vid en diameter af 0.0 5 mm. uppgår till 150 á 160 kg. per kvmm.
Metallen låter draga sig till de finaste trådar ända ned till 0.0 3 mm.
tvärsnitt. Genom att uthamra den rödglödande metallen, glödga och
uthamra ånyo flera gånger får man slutligen ett metallbleck, som är lika
hårdt som diamanten. Ett försök att medelst ett diamantborr perforera
«tt sådant bleck af 1 mm. tjocklek gaf efter 3 dygns oafbruten borrning
endast en liten fördjupning af Ys mm., under det att diamant borr et blifvit
starkt afnött. Att genomborra blecket var ej möjligt och ej heller kunde
det utvalsas tunnare med bibehållande af sin hårdhet. Det specifika
ledningsmotståndet vid rumstemperatur var 0.16 5 ohm för 1 m. längd
och 1 kvmm. tvärsnitt. Med stigande temperatur ökas motståndet, vid
kolet åter minskas det. Den lineära utvidgningskoefficienten är 0.0000079;
specifika vikten för en tantaltråd af 0.0 5 mm. tvärsnitt är 16.5,
specifika värmet 0.0 3 6 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
