Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
af djur såsom getter och hästar, har studiet af detta motgift och
liknande kroppars verkningar varit föremål för vidlyftiga undersökningar.
Dessa företogos först af praktiska skäl, sedermera ha, såsom det brukar
ske, teoretiska undersökningar af allt större och större räckvidd utförts
för att gifva en öfverskådlig bild af det synnerligen omfattande empiriska
materialet.
Man har på detta sätt funnit, att nästan alla främmande kroppar,
som bringas in i ett djurs blodbana, föranleda djuret att i sitt blod
frambringa ett eller flera ämnen, som verka hämmande på den insprutade
kroppen. Är denna i löst tillstånd så kan det nya i blodet alstrade
ämnet binda den insprutade kroppen kemiskt och ge en löslig eller
olöslig produkt. I förra fallet kallas det nybildade ämnet anti-kropp eller
anti-toxin, i senare fallet precipitin. Förekommer åter den injicierade
kroppen i form af en emulsion, t. ex. af bakterier eller blodkroppar, så
åstadkommer den nybildade kroppen antingen en upplösning af de
införda cellerna, den kallas då lysin, eller påverkar den de införda cellerna
så, att de klumpa ihop sig och bli orörliga och mista sin lifskraft, den
kallas då agglutinin. Alla dessa olika preparat kallas också antikroppar
eller immunkroppar, det senare emedan de förmå att göra försöksdjuret
själft eller andra djur, i hvilka dettas blodserum insprutas,
motståndskraftiga eller immuna mot de främmande kropparna i fråga; djuren
sägas vara immuniserade.
Allt ifrån den första begynnelsen af dessa undersökningar gjorde sig
två olika åsikter gällande angående dessa antikroppars — särskildt
anti-toxinernas — verkningssätt. Enligt den ena meningen, som till en början
var förhärskande, verkade antitoxinet såsom ett slags stimulans, som
höjde djurkroppens förmåga att motstå de införda främmande kropparnas
skadliga verkningar, effekten skulle således vara af mera fysiologisk art.
Enligt den andra meningen, som jag anser vara i hufvudsak riktig, är
motkropparnas verkan af kemisk art.
För att bidraga till utrönandet af denna gamla stridsfråga, har jag
allt sedan 1900 samarbetat med föreståndaren för den danska statens
seruminstitut Madsen och äfven med andra. Resultaten af våra
undersökningar framlade jag i en serie föreläsningar vid universitetet i
Berkeley i Kalifornien 1904. Då jag sedan gick att redigera dessa
föreläsningar för att befordra dem till trycket — de skola i den allra närmaste
framtiden utgifvas i en tysk och en engelsk upplaga — hade
försöksmaterialet svällt ut till många gånger den mängd, som stod till mitt
förfogande år 1904. Jag har till min stora glädje kunnat konstatera,
att de åsikter, som jag vunnit genom mina första undersökningar på
detta område, till fullo bekräftats. Med andra ord, de studerade
fenomenen äro underkastade de lagar, som den fysikaliska kemien fastställt
för vanliga kemiska reaktioner.
Till en början må nämnas, att genom Madsen’s och mina
undersökningar fastställdes, att såväl toxin er som antitoxiner diffundera från
en mera koncentrerad till en mindre koncentrerad lösning. Detta visar,
att lösningarna äga ett osmotiskt tryck och däraf bör följa, att de skola
lyda de lagar, som äro grundade på läran om det osmotiska trycket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
