Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
De anförda läroböckerna äro följande:
Cleve, Lärobok i kemiens grunder. 4:e uppl. 1899.
Rosenberg, Lärobok i oorganisk kemi. 3:e uppl. 1903.
Abenius, Elementär lärobok i oorganisk kemi. 1903.
Erdmann, Lehrbuch der anorganischen Chemie. l:e Aufl. 1898.
3:e Aufl. 1902.
Ostwald, Grundlinien der anorganischen Chemie. 2:e Aufl. 1904.
HoUeman, Lehrbuch der anorganischen Chemie. 3:e Aufl. 1905.
Anm. De flesta läroboksförfattare anföra naturligtvis äfven öfriga, i
användning varande namn som synonymer.
2) Vidare fordrar principen vid konsekvent tillämpning stundom,.
att två olika oxidationsgrader betecknas med samma namn, t. ex.
monoxid" för både Cu20 och CuO, trioxid för såväl Mn2Ö3 som Mn03, samt
såväl Cr203 som Cr03. Denna tvetydighet har man dock vanligen sökt
undvika genom att t. ex. för kopparns oxider bibehålla de berzelianska
namnen oxidul och oxid samt för oxider af typen R203 namnet
seskvi-oxid eller enbart oxid. Nomenklaturen för de sistnämnda oxiderna är
dock, som tabellen utvisar, ganska vacklande. Såsom ett annat
hithörande exempel kan anföras, att namnet vismutdioxid af Erdmann
användes för att beteckna föreningen Bi02, medan samma namn af Classen1}
användes för Bi202, då däremot Bi02 (=Bi204) kallas vismuttetroxid.
3) Å andra sidan fordrar samma princip, att en och samma
oxidationsgrad, då den uppträder i flere polymer a former, får olika
benämningar. Den fordom så kallade undersalpetersyran borde sålunda
vid låg temperatur, då den motsvarar formeln N204> benämnas
kväfve-tetroxid; men vid högre temperatur, då molekularvikten motsvarar N02,
kváUedioxid. Så är principen ock tillämpad af Rosenberg m. fi.
författare, medan andra hufvudsakligen använda endera namnet för bägge
formerna; Ostwald kallar bägge formerna kv&fveper oxid.
Ehuru för närvarande den nämnda kväfveoxiden kanske är det ^nda.
säkert kända exemplet på olika polymera modifikationer af en och samma
oxidationsgrad, låter det sig dock med stor sannolikhet förutse, att
antalet af sådana fall kommer att ökas, i den mån man blir i stånd att
bestämma molekylarvikten för oxiderna äfven i det fasta
aggregationstillståndet. Det är ju t. ex. tänkbart, att arsenik-»trioxiden» i fast
tillstånd har en annan och större molekylarvikt än som motsvarar den för
gastillståndet gällande formeln As406. Men äfven om så skulle visa sig
vara förhållandet, blir det nog behöfligt att äga ett gemensamt namn
för de särskilda formerna af en och samma oxidationsgrad, om man
också till äfventyrs skulle finna det behöfligt att därjämte tilldela dessa
olika former hvar sitt särskilda specialnamn.
4) Flere af de nu brukliga namnen på oxider kunna lätt ingifva
oriktiga föreställningar om vederbörande oxids ställning i förhållande till
andra oxidationsgrader af samma element. Så t. ex. kan man väl
svårligen undgå den föreställningen, att kväfvetrioxid borde hafva sin
*) Boscoe-Classen, Lehrb. der anorg. Chemie I, 638. Braunschweig 1895.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
